Förr och nu

Glaciärer

Redan för 14 000 år sen började fjälltopparna sticka upp genom inlandsisen i Jämtlandsfjällen.

Mot slutet av istiden blev klimatet plötsligt varmare vilket gjorde att det tjocka istäcket började smälta. När isen för ca 14 000 år sen drog sig tillbaka från de södra fjälltrakterna var det först fjälltopparna som blev isfria. De stack upp som bergiga öar i ett hav av is. Närmast isen var det ett trädfritt landskap som liknade våra nuvarande kalfjäll. Där trivdes också många av de växter och djur som nu finns i fjällen. På så vis kan vi säga att hela Sverige — utom de delar som först låg under havsytan — vid någon tidpunkt har tillhört fjällen. Mycket snabbt spreds dock de första träden till dessa fjäll. Det var tall, gran och björk som troligen kom från isfria områden i väster eller söder. Dessa träd växte uppe på fjällen redan när glaciärisen fortfarande låg kvar i låglandet.

Det varma och kontinentala klimatet (varma somrar och kalla vintrar) gjorde att trädgränsen låg 300—400 meter högre än nu och att ädellövträd som ek, hassel, alm och lind växte på samma höjd som fjällbjörkarna gör nu. Eftersom klimatet var varmare och skogsgränsen låg högre så var kalfjällsområdet betydligt mindre än nu. Vad innebar detta för utbredningen av de olika arterna av växter och djur? Efter istiden har klimatet successivt blivit kallare och skogsgränsen har flyttats allt längre ner. Detta har pågått fram till slutet av 1800-talet när alltså fjällområdet var som allra störst. Under 1900-talet har klimatutvecklingen dock vänt och trädgränsen har flyttats upp ca 150 meter igen. Det mesta tyder på att detta beror på växthuseffekten. I så fall kommer i framtiden skogsgränsen att fortsätta att höjas och kalfjällen att minska mer och mer.

Samefamilj

Samernas traditionella dräkter användes förr till vardags.
Nu har de blivit högtidsdräkter. © Einar von Feilitzen

Fjällsamerna har alltid baserat sin ekonomi och hushållning på renen men från början var det jakten på vildren som var det viktiga. Det var först när man hade jagat vildrenen så att den nästan var utrotad som man tvingades gå över till renskötsel med tamrenar. Då hade man troligen en längre tid haft ett fåtal tamrenar men levt huvudsakligen på vildrensjakt. Denna övergång skedde successivt och troligen mellan 1400- och 1700-talen. Förr hade man tamrenar både för att mjölka dem och för att slakta och få kött. Dessutom var renen ett viktigt dragdjur.

Den nuvarande renskötseln är helt inriktad på köttproduktion och transporterna sköts med motorcykel, snöskoter, sjöflygplan och helikopter. En annan skillnad mellan tidigare renskötsel och den moderna är att man förr hade folk som följde renarna på nära håll och kunde ingripa när t.ex. rovdjur närmade sig. Då var renarna tama, ungefär som kor och får, men nu är de skygga nästan som vilda djur. Nu är de också mera sårbara för rovdjursattacker eftersom det oftast inte finns några renskötare på nära håll.

Blackälven

Året är 1965. Detta är en av de sista bilder som togs av samernas heliga fall i Blackälven med skogen kvar i bakgrunden. På hitsidan av älven är skogen redan fälld. Nu är området täckt av flera meter djupt vatten och ingår i vattenkraftsmagasinet Tjaktjajavrre.

Under 1700- och 1800-talen fanns varg, järv, lo, björn, fjällräv och fjällgås i fjällen medan älgen var mycket ovanlig. Nu är vargen utrotad, järven, fjällräven och fjällgässen är nästan försvunna medan älgen och rödräven har blivit mer vanlig.

Stora skillnader i fjällnaturen mellan förr och nu har orsakats av vattenkraftsutbyggnaden under 1900-talet. Många av de stora fjälldalarnas älvar har reglerats genom att man byggt stora fördämningar och vattenkraftverk. På så sätt har en mycket stor del av de vattenfall och forsar som funnits helt utplånats.

Detta har också påverkat de laxfiskar som tidigare vandrade upp i älvarna för att leka och ut i havet för att växa till. En annan effekt är att stora områden med renbetesland har försvunnit och att många gamla samiska renflyttningsvägar har skurits av.

Stora Sjöfallet

Stora sjöfallet

Stora sjöfallet var en gång Europas största vattenfall, ett enormt fall i fem nivåer. Det fascinerade människorna ända från stenåldern och framåt. I närheten har man hittat rester av 6200 år gamla samiska bosättningar.

Stora sjöfallet 1965

Med början 1919 och fyra år framåt byggde man Suorvadammen som fortfarande är Sveriges största vattenkraftsmagasin. Efter flera utbyggnader återstår nu bara en liten bäck av vad som en gång var den största attraktionen i Stora Sjöfallets nationalpark. Resten avleds till kraftverksturbiner för produktion av elektrisk ström. Byggandet av kraftverket har också haft negativa effekter på djurlivet.

Bilderna är från 1965 då man släppte på lite vatten för turisternas skull. Även om det är långt ifrån den ursprungliga vattenmängden ger det en liten uppfattning om hur majestätiskt fallet måste ha varit i sin krafts dagar.