Knölsvan
I svenska sjöar häckar två arter av svanar. Knölsvanen är nästan stum men har ett mycket kraftigt vingljud när den flyger medan sångsvanen har en vacker trumpetande ”sång” som hörs långt. Om det blir slagsmål mellan de två arterna så vinner sångsvanen.
Knölsvanar har fått sitt namn från den mörka knöl de har på den orangea näbben. Hanarnas knöl är lite större än honornas. Bilden visar en hona.
Sångsvan
Sångsvanen var tidigare utrotad så att den bara fanns med några få par i fjällen. Efter fridlysning och viss utplantering har den ökat på senare år och finns nu i sjöar över hela landet.
Sångsvanen är ungefär lika stor som knölsvanen. På utseendet skiljer man dem lättast på att sångsvanen har gult i stället för orange på näbben och saknar knöl. © Ola Jennersten
Måsar
Skrattmås på vattnet. Denna mås häckar i stora kolonier i vassar. Skrattmåsens ben och näbb är vackert röda och huvudet utom nacken är mörkt brun eller svart.
Fiskmås med en abborre som den troligen har hittat död eller skadad. Kanske någon metare har slängt den. De fullt friska fiskar som måsen kan fånga själv är oftast betydligt mindre. Fiskmåsen är den vanligaste måsfågeln i Sverige. Den finns både vid kusten och i steniga insjöar. Den lever mest av daggmask, insekter och fisk men tar också mycket annat, t.ex. körsbär och havre.
Tärnor
Av Sveriges sex tärnarter är det fisktärnan som är vanligast i insjöar. Bara i fjällsjöarna (och i yttersta havsbandet) är silvertärnan vanligare. Dessa båda arter är väldigt lika. Om man är nära kan man se att fisktärnan har svart spets på den röda näbben medan silvertärnans är helröd. Båda flyttar över mer än halva jorden mellan sommar och vinter. Silvertärnan kan ta sin vintersemester ända nere vid Antarktis!
Fisktärna
Silvertärna
Fiskgjuse
Fiskgjusen är en stor rovfågel som lever av fisk som den störtdyker efter i sjöar och havsvikar. Ofta ser man den sitta och vila i toppen av ett träd. Den finns över en stor del av världen men har ofta jagats och därför blivit sällsynt i många länder. Många av rovfåglarna har samma problem.
I Europa är det Sverige som har de flesta häckande fiskgjusarna, omkring 4000 par. Under vintern flyttar denna fågel ner till ekvatorsområdet i Afrika. Den kan ju inte fånga någon fisk här när det är is på sjöarna.
Anpassningar till dykning
Doppingarna är liksom lommarna mycket väl anpassade till dykning. Båda grupperna är mycket strömlinjeformade och har benen längst bak på kroppen. Detta gör att de blir perfekta ”propellrar” när fåglarna skall simma snabbt under vattnet, t.ex. för att ta en fisk. Å andra sidan blir benen mycket dåliga att gå på land med. Både doppingar och lommar har också simfötter men av ganska olika utseende. Doppingarna har ett slags simflikar som påminner lite om de som sothönsen har, men styvare. Lommarna har simhud mellan tårna ungefär som änder och måsar.
När skäggdoppingen jagar ett byte under vattnet skjuter den fram som en pil och är mycket svår att fotografera. Att den ser vit ut beror på att små luftbubblor pressas ut ur fjäderdräkten av vattentrycket.
Skäggdoppingen har benen allra längst bak på kroppen och rör sig aldrig på land.
Så här ser skäggdoppingen ut framifrån under vattnet, när den ligger på ytan. Doppingarnas simfötter liknar inte alls ändernas, men de är minst lika effektiva
Sothönan har simflikar på tårna. Flikarna fälls ut när foten förs bakåt i vattnet och fälls in när foten förs framåt. På liknande sätt fungerar doppingarnas simfötter.
Doppingar
Skäggdopping på boet. Den är både den vanligaste och den största av de svenska doppingarna.
Svarthakedoppingar är vackra fåglar som man kan se i små sjöar och dammar över hela landet. Helst ska dessa vara fisktomma. När svarthakedoppingens små dammar innehåller fisk är det ofta spiggar.