Blötdjur och kräftdjur
Bärnstenssnäckan sitter ofta på vass och andra växter strax ovanför vattenytan men den kan också påträffas ganska långt från vatten.
Blötdjuren delas upp i snäckor och musslor. Snäckorna har spiralvridet skal. De största heter stor dammsnäcka och sumpsnäcka. Musslorna har två kupiga skal som ledar mot varandra. De största heter flodpärlmussla, dammussla och målarmussla och de minsta ärtmussla och klotmussla. Flodpärlmusslan kan innehålla värdefulla pärlor men man måste öppna och döda tusentals musslor innan man hittar en fin pärla. På grund av pärlfiske och vattenföroreningar har flodpärlmusslan blivit mycket sällsynt och är nu också fridlyst.
De gamla svenska kräftorna kallas flodkräftor. I många sjöar har de dött av en sjukdom som kallas kräftpest. Ofta har man då planterat in en amerikansk kräfta som heter signalkräfta och som inte dör av kräftpesten. Den känns igen på att den har en vit fläck på de stora klorna.
Stor dammsnäcka
Dammsnäckan har kommit upp till vattenytan för att andas. På vasstrået syns också två äggsamlingar som den har lagt.
Vattenlevande snäckor finns av många arter och i olika storlekar. En del har gälar och andas i vattnet. Andra som den stora dammsnäckan på bilden andas luft och måste då och då upp till ytan för att byta luft i lungorna. De minsta snäckorna äts av många fiskar men en vuxen dammsnäcka kan känna sig ganska trygg på grund av sin storlek och sitt hårda skal.
Trubbig sumpsnäcka
Trubbig sumpsnäcka. Dessa snäckor andas med gälar och behöver aldrig gå upp till vattenytan. Vid sidan om ”nosen” har de två känselspröt och vid basen av dessa sitter två ögon. På undersidan av ”nosen” sitter munnen. I den finns en rivtunga med massor av små vassa tänder. Snäckan lever av alger och annat som den river loss från stenar och vattenväxter med hjälp av den sandpappersaktiga rivtungan.
När snäckorna känner sig hotade kan de dra in hela kroppen i skalet och stänga till öppningen med ett lock av hornämne.
Flodpärlmussla
Flodpärlmusslor kan bli mycket gamla; 150 år är inte ovanligt. Eftersom de lagrar in olika ämnen från vattnet i skalet så kan man använda dem för att ta reda på hur vattnets kvalitet har ändrats under musslans livstid. © Ola Jennersten
Dammusslor
Dammusslor. Djuren sitter snett nerstuckna i bottengyttjan så att bara den mörka övre delen syns. Det finns tre arter av dammusslor i Sverige. Bilden visar två ganska små exemplar av arten stor dammussla. Denna art kan bli över 20 cm lång. Den är ganska sällsynt och finns mest i östra Sverige från Skåne till norra Svealand.
Ärtmussla
Ärtmusslorna är minst bland svenska musslor. Detta släkte innehåller 20 arter i Sverige. Foto Johan Nylander.
Klotmussla
Klotmusslorna är tre arter i Sverige. Den största blir upp till 22 millimeter lång. Foto Johan Nylander.
Flodkräfta
Flodkräftan har helt försvunnit från många vatten i södra Sverige på grund av inplanterade signalkräftor. Signalkräftor kommer ursprungligen från Nordamerika och är ofta smittbärare av kräftpest och bär pesten i skalet, men de är själva mer tåliga mot pesten än europeiska kräftor. Om signalkräftor sätts ut i vatten med flodkräfta resulterar detta oftast i 100 % dödlighet för flodkräftan.
Flodkräftan har fiskats och uppskattats som läckerhet i Sverige åtminstone sen Gustav Vasas dagar på 1500-talet. Det är fortfarande oklart om den invandrat av egen kraft efter istiden eller om den inplanterats av människan någon gång under den katolska medeltiden.
Traditionella kräftmjärdar från Småland. De tillverkades på varje gård och var i bruk till omkring 1970. Mjärdarna agnades med fiskbitar och hölls på botten av ett par kraftiga stenar som lades på locket.
Signalkräfta
Signalkräftan känns igen på att den har en vit fläck på de stora klorna. Den är nu den vanligaste kräftan i Sverige, både i dammodlingar och i naturliga vatten. Vet du hur man kan se skillnad på en hanne och en hona hos kräftorna? Jo, hannen har speciella stjärtfötter (se nedan) som används vid parningen.
Nyfångade signalkräftor som ska säljas. Kräftfiskesäsongen startar i början av augusti.
Kräfthonan har bredare stjärt än hannen. Det är under den som rommen (äggen) hålls fast och de nykläckta ungarna sitter första tiden. Hon har också mindre klor.
Hannen har större klor och smalare stjärt och dessutom 4 speciella stjärtfötter som tillsammans bildar ett rör och fungerar som en penis vid parningen. Kräftorna parar sig alltså med buksidorna mot varandra.