Fladdermöss

Det vetenskapliga namnet på gruppen (ordningen) fladdermöss är Chiroptera, vilket betyder ”handvingar”. Precis som andra däggdjur har fladdermössen päls och föder levande ungar som de ger di (mjölk). De skiljer sig dock från de övriga däggdjuren genom att de kan flyga. Till skillnad från de flesta andra däggdjur är de inte alltid jämnvarma utan deras kroppstemperatur kan variera när de vilar.

I Sverige är 19 arter påträffade, samtliga dessa är fridlysta. Fladdermössen finns över hela landet men flest arter finns i södra Sverige.

Fladdermössen har en kraftig överarm och förlängda fingrar som tillsammans spänner ut flyghuden. Denna består av hud invävd med elastiska trådar, muskelfibrer och blodkärl. Skulle det bli hål på flyghuden läker det inom några veckor och även ett brutet finger läker.

 

 

Fladdermössen har starka flygmuskler som är fästa vid skulderbladen. Tummen är fri och betydligt kortare än de övriga fingrarna. Den har en stor klo som kan användas vid klättring. Även fötterna är kloförsedda så att fladdermössen kan hålla sig fast när de vilar hängande i fötterna. Alla svenska arter av fladdermöss har en svans som även den spänner ut en del av flyghuden. Många arter använder svansflyghuden som extra hjälp att fånga insekter. Som äldst kan fladdermössen bli 30 år, men genomsnittsåldern är 4—5 år.

Fladdermössen är insektsätare. Fjädermyggor, nattsländor, skalbaggar och nattflyn hör till de viktigaste insektsgrupperna som fångas. Olika arter av fladdermöss har olika sätt att jaga på och tar därför insekter på olika ställen i skogen.

Denna variation i jaktbeteende gör att konkurrensen mellan arterna minskar. Ett exempel är den långörade fladdermusen som jagar nära stammar och grenar. Den kan till och med stå stilla i luften framför en stam och plocka insekter direkt från stammen. Fladdermössen är nattaktiva djur, vilket är anledningen till att vi sällan får se dem. På dagen vilar fladdermössen. De hänger då upp och ned i ett ihåligt träd eller kryper in i springor i byggnader.

 

 

 

 

 

Att bara leva på insekter har sina nackdelar eftersom de flesta insekter dör eller gömmer sig när temperaturen sjunker. I Sveriges kalla klimat hittar inte fladdermössen någon mat på vintern och måste därför gå i vinterdvala för att överleva. Vad som händer då är att fladdermössens kroppstemperatur blir lägre och att de lever på fettreserver som de lagrat upp under hösten. Hur länge fladdermössen ligger i dvala beror bl.a. på väderleken, men det är också stor variation mellan arterna.

De flesta går i dvala i oktober och vaknar igen i april. Under den här perioden vaknar de dock upp lite då och då för att byta plats eller dricka vatten. De övervintrar i grottor, gruvor, på vindar, i trädhålor, jordkällare etc. Där hänger de upp och ner i grupp eller en och en.
Hanar och honor övervintrar tillsammans. Om du känner någon som har en jordkällare kanske du kan få en chans att se övervintrande fladdermöss. Kom ihåg att du ej får röra eller väcka fladdermössen.

 

 

 

 

Vissa fladdermöss väljer istället att flytta söderut på hösten precis som många av fåglarna. Det är framförallt två arter som flyttar från Sverige: större brunfladdermus (bilden till vänster) och trollfladdermus.

Parningen sker någon gång i augusti—september. Honorna väljer ut vilka hanar de vill para sig med, vilket medför att vissa hanar får många honor medan andra blir utan. Honorna har en dräktighetstid på 10 veckor och för att undvika att ungarna föds mitt i vintern sker inte befruktningen av ägget förrän till våren. Under vintern sparar därför honan sädescellerna i livmodern.

 

 

 

 

I början av juli föds en eller ibland två ungar. Ungarna är beroende av sin mor i ungefär en månad; därefter kan de flyga och klarar sig då själva. Under den månad ungen är beroende av sin mor lever de två tillsammans med andra honor och ungar i en yngelkoloni, medan hanarna lever ensamma eller i små grupper i närheten av kolonin. Att leva tillsammans på detta sätt minskar värmeförlusten och därigenom energiåtgången för den enskilda individen.

Fladdermössen är nattlevande djur. För att kunna orientera sig och hitta föda skickar de ut ljud genom munnen eller näsan. Ljudet studsar emot omgivningens föremål och sedan får fladdermössen tillbaka ekot av dessa. På detta sätt får fladdermössen en uppfattning om det finns bytesdjur eller hinder i närheten.

 

 

När en fladdermus träffar på ett byte ökar den ljudstötarna för att få en bättre uppfattning om bytets läge och rörelse. Genom ekolokaliseringen får fladdermusen en bild av sin närmaste omgivning inom några meters avstånd. För att kunna orientera sig över större områden använder den synen. Med hjälp av synen kan den lättare hitta till sina jaktområden.