Förr och nu

Mot slutet av istiden blev klimatet plötsligt varmare vilket gjorde att det tjocka istäcket började smälta. När isen för ca 14 000 år sen drog sig tillbaka från de södra fjälltrakterna var det först fjälltopparna som blev isfria. De stack upp som bergiga öar i ett hav av is. Närmast isen var det ett trädfritt landskap som liknade våra nuvarande kalfjäll. Där trivdes också många av de växter och djur som nu finns i fjällen. På så vis kan vi säga att hela Sverige — utom de delar som först låg under havsytan — vid någon tidpunkt har tillhört fjällen. Mycket snabbt spreds dock de första träden till dessa fjäll. Det var tall, gran och björk som troligen kom från isfria områden i väster eller söder. Dessa träd växte uppe på fjällen redan när glaciärisen fortfarande låg kvar i låglandet.

Glaciärlandskap
Redan för 14 000 år sen började fjälltopparna sticka upp genom inlandsisen i Jämtlandsfjällen.

Det varma och kontinentala klimatet (varma somrar och kalla vintrar) gjorde att trädgränsen låg 300—400 meter högre än nu och att ädellövträd som ek, hassel, alm och lind växte på samma höjd som fjällbjörkarna gör nu. Eftersom klimatet var varmare och skogsgränsen låg högre så var kalfjällsområdet betydligt mindre än nu. Vad innebar detta för utbredningen av de olika arterna av växter och djur? Efter istiden har klimatet successivt blivit kallare och skogsgränsen har flyttats allt längre ner. Detta har pågått fram till slutet av 1800-talet när alltså fjällområdet var som allra störst. Under 1900-talet har klimatutvecklingen dock vänt och trädgränsen har flyttats upp ca 150 meter igen. Det mesta tyder på att detta beror på växthuseffekten. I så fall kommer i framtiden skogsgränsen att fortsätta att höjas och kalfjällen att minska mer och mer.

fortsättpil