Kräldjur
Ormar
Huggormens huvud är bredast baktill eftersom giftkörtlarna sitter där. Ormarna använder den kluvna tungan som luktorgan. De tar ett luktprov på luften med tungan och för sedan upp tungspetsen till ett luktorgan i gomtaket. Denna huggormshona ska snart byta skinn och har därför blåaktiga, grumliga ögon. Den är alltså under en kort tid nästan blind eftersom de gamla ögonfjällen håller på att lossna från ögonen.
Två ormar har man stor chans att se i jordbrukslandskapet: huggorm och snok. Dessutom finns i södra Sverige den ovanliga hasselsnoken.
Huggormen äter främst sorkar och möss som är vanliga här. Huggormen är Sveriges enda giftiga orm. Den finns över hela Sverige, även längst uppe i norr, och är också världens nordligast ormart. Särskilt gott om huggorm verkar det vara längs våra kuster där det finns gott om dess favoritföda sorkar och grodor.
Även i jordbrukslandskapet finns ofta gott om sorkar och finns det bara ställen där huggormarna kan finna skydd så hittar man dem där.
Även om man rör sig ofta i skog och mark är det inte ofta man ser huggormar, eller andra ormar, då de ofta ligger nere i gräset och trycker. De kan klättra bra men gör det väldigt sällan. Kring våra samhällen finns heller inte särskilt mycket orm. Det finns många djur som gärna äter ormar. Igelkott är ett känt exempel även om det nog är bara i undantagsfall den gör det då den mest är ute på natten när huggormarna sover i någon håla. Ormvråk är ett annat exempel på en ormätare. Andra djur som dödar ormar, även om de inte äter dem, är kråkor, skator, tornfalkar, grävlingar, hundar och katter.
Den här hannen är på väg upp i en tall.
Just innan huggormarna ska ömsa skinn har alla normalfärgade (zig-zag) djur en brun grundfärg med ett mörkare ryggmönster. Efter ömsningen får hannarna dock en mycket ljusare grundfärg med ett nästan svart mönster. Då är det ganska lätt att se skillnad på könen.
Snoken känner man igen på de ljusa fläckarna i nacken. Sällsynt finns dock helsvarta exemplar. Lägg också märke till de runda pupillerna — huggormar har vertikala pupiller.
Snoken lever av groddjur och fisk och påträffas mest nära vatten. Till bondens hus och trädgård söker den sig framför allt för att lägga ägg. De läggs nämligen i gödselstackar, sågspånshögar och komposter. Där bildas det tillräckligt med förmultningsvärme för att ”ruva” ut dem till kläckning.
Snokar är skygga och är snabba att gömma sig när man kommer för nära. Lyckas man ändå ser man hur vackra de är.
När en snok inte kan fly kan den ibland låtsas vara död. Den lägger sig då på rygg och då kan man se de typiska ljusa fläckarna på undersidan. Sådana fläckar har inte huggormar.
Hasselsnoken är betydligt sällsyntare. I jordbrukslandskapet hittar man den i torra, soliga områden med tät markvegetation. Det kan röra sig om skogsbryn med lövträd, ljunghedar, lövängar eller andra hagmarker. Arten finns mest längs ostkusten från Skåne till Uppland, utefter västkusten i Halland, Västergötland och Bohuslän samt kring de stora mellansvenska sjöarna.
Är du mer intresserad av ormar? Här hittar du frågor och svar om våra svenska arter.
Hasselsnoken liknar huggormen lite grann men har fläckar på ryggen istället för en sammanhållen linje. © Ola Jennersten
Ödlor
Det finns två arter av ödlor som trivs i det öppna odlingslandskapet. Den vanligaste är skogsödlan som trots namnet också ofta finns i hagmarker och naturbetesmarker där den jagar spindlar och små insekter. Skogsödlan är vårt vanligaste kräldjur och den finns över nästan hela landet. Liksom ormslån (kopparödlan), hasselsnoken och huggormen föder skogsödlan ”levande” ungar. Sandödlan och snoken lägger däremot ägg.
Den andra, kopparödlan eller ormslån, är en ödla utan ben och ser därför lite ormlik ut. Men en kopparödla har små fjäll på kroppen – även på undersidan där ormar har breda fjäll – och kan blinka (ormar blinkar aldrig). Liksom ormarna så använder ödlorna tungan att lukta med men deras tunga är inte lika smal och inte heller så kluven i spetsen. På dess matsedel står mest daggmaskar och sniglar. Man hittar den ofta i skydd under platta föremål som legat ett tag på marken. Därunder fångar den också sina bytesdjur.
Namnet till trots hittar man skogsödlan inte bara i skog utan även i jordbrukslandskapet, exempelvis i ett stenparti eller bland ris i skogsbrynet.
Om t.ex. en fågel tar en skogsödla i svansen lossnar denna och ödlan kan rädda livet. Svansen växer sedan ut men den blir aldrig lika lång som förut. Denna förmåga kallas självstympning och finns hos alla de tre svenska ödlearterna.
Ormslån eller kopparödlan saknar ben och förflyttar sig med slingrande rörelser ungefär som ormarna.
Här ser man hur små fjäll en kopparödla har på kroppen.