Förr och nu

Vattnet som kommer direkt från en glaciärälv kan vara alldeles mjölkvitt av glaciärslam.

Hur såg havet ut för 100 år sen — eller för 1000 år sen?
När inlandsisen för 14 500 år sen smälte bort från området kring södra Östersjön uppstod en stor smältvattensjö, Baltiska Issjön. Den blev större och större allteftersom isen smälte och iskanten drog sig norrut. Sötvattnet hade ett smalt utlopp till havet genom ett jättelikt vattenfall i nuvarande Öresund. Växt- och djurlivet i vattnet var extremt fattigt i det klara vattnet eftersom det saknades närsalter (växtnäringsämnen) till en produktion av växtplankton. Vattnet var mycket klart och nästan sterilt.

Inlandsisens avsmältning i södra Skandinavien (sydvästra Östersjöområdet) från 18000 till 10000 år sen. © Danmarks og Grønlands Geologiske Undersøgelse (GEUS)

För ca 12 800 år sen hade iskanten dragit sig tillbaka så långt mot norr att Baltiska Issjön fick ett nytt utlopp till Västerhavet, troligen vid Billingen i nuvarande Västergötland. På grund av detta sänktes vattenytan i söder och utloppet vid Öresund försvann. Nu fanns det plötsligt landförbindelse mellan södra Sverige och kontinenten via Danmark, som ännu inte var uppdelat i öar. Stora och Lilla Bält hade alltså inte bildats. Detta innebar att växter, djur och människor mycket lättare kunde vandra in i södra Sverige.

När isen smälte bort vid Billingens nordspets upphörde Baltiska issjön och Yoldiahavet bildades.

För ca 12 600 år sen avbröts det varma klimatet som rått sen isen började smälta bort. Nu följde en ungefär 1100 år lång kallare period när isen bredde ut sig söderut igen och därmed stängde till utloppet vid Billingen. Vattnet steg åter i söder och sökte sig ut genom Öresund. När den kalla tiden var över blev klimatet varmare igen och iskanten flyttade sig norrut förbi Billingens nordspets.

Detta innebar att förbindelsen med Västerhavet åter öppnades i en gigantisk avtappning. På ett år rann en vattenmängd som motsvarade halva nuvarande Östersjöns vattenvolym ut ur Baltiska Issjön, vars yta därigenom sjönk med 25 meter! Detta var också slutet på Baltiska Issjön och början på nästa stadium som kallas Yoldiahavet.

När isen dragit sig så långt norrut att ett brett sund över Vänern och Mellansverige bildats kunde både närsalter och olika havsorganismer komma in i Östersjön som då fick namnet Yoldiahavet.

Yoldiahavet är ett Östersjöstadium som började för drygt 11 500 år sen och varade i ungefär 800 år. Det karakteriseras av det varma klimatet. På bara 50 år steg temperaturen med mer än 10 grader. Isen smälte nu allt snabbare och iskanten drog sig hastigt norrut. Det gamla utloppet i Öresund försvann än en gång efter tappningen och det bildades på nytt en landförbindelse mellan södra Sverige och kontinenten över det danska området, som inte heller nu var uppdelat i öar.

Till och med Bornholm hade landförbindelse söderut med nuvarande Tyskland. Utanför Skånes och Blekinges kuster stod vattenytan 35 till 50 meter lägre än nu. På dessa djup kan man fortfarande hitta fastsittande tallstubbar från denna tid.

Yoldiahavet har fått sitt namn av en mussla som då var vanlig. Den har sedan bytt vetenskapligt släktnamn från Yoldia till Portlandia. Numera heter den Portlandia arctica.

För 11 300 år sen hade iskanten dragit sig så långt norrut att utloppet till Västerhavet i Närke och Västergötland blivit mycket bredare. Detta gjorde att saltvatten kunde strömma in i Yoldiahavet i samband med en mindre klimatförsämring som minskade smältvattenutflödet. Under 250 år var nu Yoldiahavet ett brackvattenområde med en salthalt i nivå med den som Bottenviken har idag.

Vad som var viktigt för den biologiska mångfalden var att saltvattnet förde med sig växtnäringsämnen samt växter och djur. Vattnet som tidigare nästan saknade liv kunde nu producera växt- och djurplankton och därmed också föda för andra djur.

I Yoldiahavet trivdes bl.a. grönlandssälen. Den är större än vikaren men mindre än gråsälen och lever av fisk och kräftdjur. Hanen kan väga 180 kilo. Målning av Johann Andreas Fleischmann.

Med saltvattnet kom bl.a. två sälar, grönlandssäl och vikare, torskfiskar, hornsimpa, musslor, skorv (ishavsgråsugga) etc. Bland musslorna fanns arten Portlandia arctica (tidigare kallad Yoldia arctica) som gett Östersjöstadiet dess namn. Det är en arktisk art som i nutiden finns i Norra Ishavet, bl.a. vid Spetsbergen, precis som grönlandssälen. Vikaren är en säl som också finns i Norra Ishavet men den blev instängd i Yoldiahavet när det senare blev en sötvattenssjö och har funnits kvar i Bottenviken ända sedan dess. Skorven blev också kvar på liknande vis och finns i hela Östersjön.

För ungefär 11 000 år sen hade landhöjningen i Närke (som var en effekt av att isens tyngd försvann) lett till att Yoldiahavets utlopp åter blivit så smalt att inget saltvatten kunde tränga in. Efter detta var det bara rent smältvatten som fyllde på Yoldiahavet och spädde ut brackvattnet alltmer. Det blev alltså en insjö på slutet.

Den lilla flodhättesnäckan Ancylus fluviatilis har gett namn åt Ancylussjön.

För 10 700 år sen började nästa stadium i Östersjöns historia, Ancylussjön. Den har fått sitt namn efter en liten sötvattenssnäcka, Ancylus fluviatilis eller flodhättesnäcka, som fanns i sjön. Den är vanlig också i nutida åar och sjöar. Detta var ett insjöstadium där landhöjningen i utloppsområdet orsakade en uppdämning så att vattnet först steg snabbt — kanske så mycket som 10 cm per år i söder — tills vattenytan låg mer än 10 meter över Västerhavets nivå.

De utlopp som fanns vid denna tid var dels en smal flod i sydväst genom Stora Bält i nuvarande Danmark och dels ett par älvar i väster, Göta älv och Steinselva/Otteidsundet. Efter 400 år inträffade en snabb avtappning som på ett par hundra år sänkte Ancylussjöns nivå till havsytan igen. Exakt var allt detta vatten rann ut är fortfarande oklart.

Den stora snäckan till höger är vanlig strandsnäcka, de gula är trubbiga strandsnäckor och de andra tre är nätsnäckor. Det är den förstnämnda som gett namn åt Littorinahavet.

Efter avtappningen för ca 10 000 år sen började då och då saltvatten strömma in i söder. Det markerar början på nästa stadium, Littorinahavet. Världshavets yta steg och saltvatteninflödena blev mer och mer vanliga tills det för ca 5000 år sen var nästan marina förhållanden i södra Östersjön, alltså betydligt saltare än vad det är idag.

Stadiet är uppkallat efter snäckan Littorina littorea (vanlig strandsnäcka) som i nutiden är vanlig på västkusten men också går in i södra Östersjön. Från denna tid finns det fynd av den stora alkan garfågel som inte kunde flyga. Den hade korta vingar att simma med ungefär som pingvinerna. Den var så lätt att döda att den utrotades av människan redan 1844.

En av de vanligaste cyanobakterierna som ger upphov till algblomningar i Östersjön är Aphanizomenon flos-aquae. Här har den tjocka algblomsoppan spolats upp på en strand av vågorna.

Littorinahavet fick ta emot salt och näringsrikt vatten genom Öresund och de danska Bälten. Detta gjorde att större alger och växtplankton kunde tillväxa och trivas. Vid början av denna tid var stora algblomningar av blågrönalger (cyanobakterier) vanliga. Det döda alg- och bakteriematerialet som mot hösten sjönk ner till bottnarna gjorde slut på allt syre i vattnet när det förmultnade. Resultatet blev stora områden med döda bottnar och svavelvätebildning, precis som idag.

Cyanobakterietrådarna bildar knippen eller flockar som är avlånga och tillspetsade i ändarna. Aphanizomenon flos-aquae är ätlig och innehåller många vitaminer, spårämnen och viktiga aminosyror. Den har därför börjat säljas som undergörande hälsopiller till både människor och djur. Den kan dock ibland bilda farliga gifter i likhet med flera andra algblomningsorganismer.

En förutsättning för syrebristen är att det tunga saltvattnet lägger sig på botten och hindrar vattnets cirkulation och därmed syresättningen. För 6500 år sen fanns döda bottnar ända upp i Bottenviken, vilket visar att de kraftigaste inflödena av saltvatten t.o.m. nådde djupområdena där.

Skal av sandmusslan som ursprungligen kommer från Amerika, men infördes under vikingatiden, troligen som larver med vatten i botten på vikingarnas stora skepp. © Biopix.dk: JC Schou

Landhöjningen gjorde så småningom att sådana saltvatteninflöden blev allt sällsyntare. Efterhand blev vattnet mindre salt och vi fick för ca 1000 år sedan den nuvarande Östersjön med bräckt vatten i söder och nästan sötvatten längst i norr.

Det stadiet brukar ibland kallas Myahavet efter sandmusslan Mya arenaria. Det är en amerikansk art som troligen kom hit med de vikingaskepp som redan på Leif Erikssons tid for till Amerika. Nu är denna mussla vanlig på sandbottnar i Östersjön upp till vattnen omkring Åland. Dessutom finns den på västkusten.