Förr och nu

fjällvy Våra sjöar och rinnande vattendrag har förändrats under landets ganska korta historia sedan inlandsisen drog sig bort från norra Europa för 10—15 tusen år sedan.

I stora delar av världen är naturliga sjöar mycket ovanliga. Ett gammalt och moget landskap har nästan inga sjöar. Varför? Låt oss först se hur sjöar uppstår.

En sjö kan bildas vid omvälvande förändringar av landytan genom vulkanisk aktivitet, kraftiga jordbävningar (förkastningar), glaciärers och inlandsisars verksamhet eller meteoritnedslag. I Sverige var det inlandsisen som grävde gropar och skapade fördämningar i landskapet. Dessa vattenfylldes efter isavsmältningen och bildade de flesta av de 100 000-tals sjöarna.

Vättern är en mycket djup sjö som bildats genom två förkastningar där mellanpartiet sjunkit. Särskilt den östra sidan är mycket brant.

Några djupa sjöar skapades efter enorma förkastningar (jordbävningar) eller förskjutningar i höjdled av berggrunden. Vår näst största sjö, Vättern, är en sådan. Den uppstod för 40—50 miljoner år sedan. Enstaka sjöar med runda konturer bildades när marken träffades av en meteorit. Mien i Småland är ett bra exempel på detta, liksom Siljan i Dalarna och Dellensjöarna i Hälsingland. Dessa meteoritnedslag inträffade för 100, 365 respektive 60 miljoner år sedan.

När en sjö har bildats påbörjas en igenväxning (naturlig succession) som förr eller senare leder till att sjön försvinner. Beroende på dess storlek och djup kan detta ta olika lång tid. En stor del av de mindre och grundare sjöarna som bildades efter istiden är redan igenvuxna och har blivit mossar eller fastmark medan andra är på god väg. De största och djupaste kommer att leva i tusentals år ytterligare.

Den naturliga successionen går mycket långsamt och beror på att det hela tiden tillförs döda växter och annat material som höjer sjöns botten och samtidigt gör sjön mer näringsrik. På så sätt växer den igen från stränderna som först blir till kärr. Till slut är det fria vattnet borta och sjön har blivit en mosse som sen kan bli vanlig fastmark.

Den naturliga igenväxningen snabbas ofta på genom olika mänskliga åtgärder som sjösänkningar och utsläpp av avloppsvatten eller andra gödande ämnen. Detta gör att vi minskar sjöarnas livslängd betydligt. Många sjöar har redan upphört att finnas på grund av detta.

Sjön närmast kameran håller på att växa igen med vass och andra vattenväxter och blir snart en myr. Den större och djupare sjön i bakgrunden har däremot många hundra år kvar att leva.

Flygbild av en sjö som vuxit igen nästan helt. Större delen har nu blivit en myr av en typ som kallas högmosse. Av vattnet finns bara kvar en liten göl i mitten.

Sjöar som utsätts för övergödning genom avloppsutsläpp eller läckage av gödningsmedel från jordbruksmarker kan växa igen på några få år om de är grunda. Det är framförallt bladvass som breder ut sig över större delen av sjöytan. Den följs sedan av olika starrarter, videbuskar etc. Bilden är tagen på våren innan den nya gröna vassen växt upp. © Tomas Hallingbäck

Särskilt under 1800-talet och 1900-talets första hälft gick det en våg av sjösänknings- och utdikningsföretag över södra delen av Sverige. I Skånes slättområden försvann nästan alla mindre sjöar och våtmarker. Den största sjösänkningen var den som gällde Kvismaren och Hjälmaren i Närke. Resultatet blev att Kvismaren, som var en fantastisk fågelsjö, nästan försvann. Samma sak hände med Hornborgasjön i Västergötland, också en av Sveriges finaste fågelsjöar.

Skälet till sänkningarna var att man ville få ny åkermark, men sjögyttjan gick sällan att odla mer än några få år. På senare år har man därför restaurerat Kvismaren, Hornborgasjön, Tåkern och andra sjöar som en gång hade en rik biologisk mångfald av fåglar och andra arter. Man har alltså höjt vattenståndet igen samt gjort öppningar i vassvegetationen, för att fåglar som änder, doppingar, rallfåglar och vadare ska komma tillbaka. I Skåne har man också planterat in storken som dog ut på 1950-talet.

Näst efter sjösänkningar är det föroreningar och övergödning med avloppsvatten från hushåll samt läckande konstgödsel från åkermark som förkortar sjöarnas liv. I och med att man byggt bättre avloppsreningsverk har gödningsämnen och andra skadliga ämnen från avlopp minskat betydligt men läckage av näringsämnen från åkrarna är fortfarande ett mycket stort problem.

Hornborgasjön är ett exempel på en fin fågelsjö som utdikats och förstörts och därefter restaurerats så att den åter blivit ett fågelparadis.

Många av de igenväxande sjöarna blir under en tid fina fågelsjöar. I fågeltornet till höger vid Vendelsjön i Uppland kan man gå upp för att få bra utsikt över sjön och fåglarna med kikare utan att störa.

Regleringsmagasin till vattenkraftverk i Jämtland. Stränderna är helt sterila och tomma på växter eftersom vattennivån ändras helt oberoende av årstiden. Inga växter kan anpassa sig till att leva i sådan miljö.

Om sänkning och förorening har varit de stora problemen för sjöarna i södra Sverige så har vattenkraftsutbyggnad och uppdämning varit åtgärder som förstört de rinnande vattendragen i Norrland. En mycket stor del av de naturliga forsarna och vattenfallen i Norrlands älvar är idag borta och omvandlade till vattenkraftverk.

De stora vattenkraftsmagasinen är konstgjorda dammar med snabba och onaturliga vattenståndsändringar. De saknar därför naturliga stränder och har istället en steril, renspolad stenbotten i strandzonen, både över och under vattenytan. Den strandnära bottenvegetationen, som är så viktig för fiskarna och deras bytesdjur, saknas helt. Planktonsamhället är också fattigt. Fiskarna i dessa konstgjorda sjöar är därför få och växer långsamt. På senare tid har försök gjorts att tillföra växtnäringsämnen till kraftverksdammarna för att få igång en större produktion av plankton. När planktonsamhällena tillväxer, kan man få igång en normal fiskproduktion av röding och öring, så att dammarna i viss mån fungerar som vanliga sjöar.

Många av åarna och älvarna har också förstörts genom traktorrensning för att de skulle duga till timmerflottning under den stora timmerruschen i Norrlands skogar. Flottning av timmer pågick från 1800-talet ända in på 1970-talet. På många håll har man nu påbörjat en restaurering för att återställa en del av de många skadade vattendragen. Då tar man bort stenkistor och placerar ut stenarna i älvfåran igen. Detta ger fiskar och andra organismer en mer naturlig och varierad miljö. Man öppnar också avstängda sidogrenar. Allt detta gör dessutom att vattnet hålls kvar i vattendragen under längre tid och att risken för översvämningar därför minskar.

Särskilt från 1600-talet och framåt bedrevs pärlfiske i åar och älvar, speciellt i Norrland men också i andra delar av landet. Det innebar att man tog upp flodpärlmusslor och skar av slutmusklerna för att öppna dem och se om de innehöll någon pärla. På detta vis dödade man tusentals musslor för varje pärla man fann. På många håll ledde detta till att djuren utrotades. Under 1900-talet förvärrades situationen ytterligare genom att många rinnande vattendrag utsattes för övergödning och förorening med avloppsvatten samt försurades av sur nederbörd. Detta drabbade musslorna på två sätt: dels direkt och dels indirekt genom att öringen och laxen försvann. Flodpärlmusslans larver lever nämligen första året som parasiter på gälarna av dessa fiskar och utan laxfiskarna blir det ingen föryngring av musslorna. År 1994 fridlystes flodpärlmusslan i hela landet. Den har också förts upp på den svenska rödlistan som hotad art.

Kring mitten av 1900-talet blev det populärt bland fiskevårdsföreningar att rotenonbehandla sjöar och rinnande vattendrag. Rotenon är ett gift som kommer från vissa tropiska ärtväxter. Det dödar fisk och insekter genom att syreupptagningen blockeras. Behandlingen innebär att man dödar all fisk i en sjö för att istället plantera in olika laxfiskar, s.k. ”ädelfisk”, som är intressanta för sportfiskare. Detta är ett mycket kraftigt ingrepp i en sjös ekosystem som troligen aldrig hade tillåtits om det gällt naturtyper ovanför vattenytan. Numera ges knappast några nya sådana tillstånd.