Ryggradslösa djur (evertebrater)
När en svart skogssnigel blivit skrämd drar den ihop sig till en boll. På bilden börjar den våga ta fram sina antenner och snart blir den riktigt långsträckt igen.
Nedbrytningen av döda växter och djur sker i marken med hjälp av svampar och bakterier men många smådjur spelar en lika viktig roll för att det organiska materialet ska sönderdelas så att kväve, fosfor och kalium kan bli tillgängliga för växternas rötter igen.
De djur som är viktigast vid denna nedbrytning är maskar, hoppstjärtar och kvalster. Tillsammans finns det 100 000—200 000 individer av dessa tre grupper i jorden under ett enda skoavtryck av en människa!
Andra smådjur som inte är fullt lika små och som är vanliga i skogen är myror, getingar, myggor, spyflugor, spindlar och fästingar. Vissa större skalbaggar som jordlöpare, dödgrävare och tordyvlar ser man ofta på skogsstigen. Den största skalbaggen av alla i svenska skogar, ekoxen, är dock ganska sällsynt även i de områden i Sydsverige där den förekommer.
Av sniglarna lägger man oftast märke till den stora svarta skogssnigeln, men den finns bara i södra delen av landet. Den betydligt mindre bruna skogssnigeln finns däremot i hela landet.
Gråsugga
Gråsuggorna tillhör nedbrytarna och äter gärna multnande trä och de svampar som växer där. Gråsuggor är inte insekter (som har sex ben) utan tillhör gruppen kräftdjur. Gråsuggor har 14 ben.
Mångfoting
Mångfotingarna hjälper till att bryta ner döda växter i skogen. På bilden syns två olika arter som håller på att äta upp ett nedfallet ekblad. Båda arterna tillhör gruppen kejsardubbelfotingar som enbart lever av döda växtdelar och svampar.
Hoppstjärtar
Här har flera tusen hoppstjärtar samlats på ytan av en vattenpöl efter en regnskur.
Hoppstjärtar i jorden. Detta är små insekter som lever på ruttnande växter och hjälper till att bryta ner dem till mull. De flesta är så små att man nätt och jämnt kan se dem utan förstoringsglas eller mikroskop.
Sveriges största hoppstjärtart, Tomocerus longicornis, fotograferad på undersidan av en svamp. Denna hoppstjärt kan bli 6 mm lång. När den blir rädd rullar den ihop de långa antennerna i spiral, troligen för att skydda dem (se bild till höger).
Här har hoppstjärten rullat ihop sina känsliga antenner.
Kvalster
Kvalster är spindeldjur, och alltså inte insekter. Sammetskvalsterna är efter fästingarna Sveriges största kvalster. De vuxna äter helst insektsägg men också mindre kvalster och insekter. Deras larver suger blod på insekter, spindlar, fåglar och däggdjur (även människor). De kvalster som finns i myllrande tusental i skogens mull (och där bryter ned ruttnande blad, kvistar och barr) är mycket mindre och de flesta är svåra att se utan förstoringsglas eller mikroskop.
Sammetskvalster
Ofta ser man hornkvalster sitta på undersidan av kantareller. De lever av döda växter och djur men tycker också om svamp.
Myror
Myror är det absolut vanligaste djuret på jorden. Man tror att alla myror tillsammans utgör upp till 20 % av vikten av alla jordens djur. Myror bildar samhällen där det finns tre olika slags individer: hannar, honor (drottningar) och arbetare (honor som inte förökar sig). I Sverige har man hittat omkring 80 olika arter av myror. Myror hör till insektsgruppen steklar dit även bl.a. getingar hör. Så myror och getingar är nära släkt med varandra.
Inne i en granstam har de jättelika hästmyrorna byggt bo. Där får de vara i fred för alla fiender utom en: spillkråkan, Europas största hackspett. Hos myrorna har arbetarna inga vingar. Däremot har honorna (drottningarna) och hanarna vingar.
Hästmyredrottningen är betydligt större än arbetarna. När hon har parat sig med en hane, vilket sker i luften, bryter hon av sig vingarna och grundar ett nytt samhälle i en passande hålighet.
Så här ser en trädstam där hästmyrorna bott ut inuti.
Hästmyror har starka käkar och kan göra skada i husväggar genom sitt gnagande.
Ekoxe
Hanne av ekoxe – Sveriges största insekt.
Hona av ekoxe. Hon är också ganska stor men har mycket mindre käkar. © Ola Jennersten
Myggor
Stickmyggornas hanar känns igen på de fjäderlika antennerna och de håriga s.k. palperna som skjuter ut mellan dem. Hanarna sticks inte utan lever av blomnektar och andra växtsafter.
Honorna av stickmyggorna måste suga mycket blod för att kunna lägga ägg. Lägg märke till hur denna mygga tömmer tarmen medan den suger för att kunna äta maximalt!
Mygglarverna lever i vattensamlingar, särskilt i små sådana där det inte finns fisk som kan äta upp dem. På bilden ser du två mygglarver — den ena håller på att andas luft från ytan.
Myggpuppor i ett skogskärr. Efter en kort tid som puppor kläcks de nya myggorna i vattenytan. De vita prickarna är pollenkorn från tall och gran. Puppan har ett stort öga på varje sida och två korta andningsrör på ryggen. I motsats till de flesta insektspuppor så är myggpupporna rörliga och kan simma upp till vattenytan för att andas.
Spindlar
Hos flera av vargspindelarterna bär honorna med sig äggkokongen fastspunnen vid bakkroppen. På så sätt kan de flytta sig och alltid se till att de befinner sig där det är varmast så att äggen utvecklas snabbt. Man ser dem ofta sola sig på stenar och stubbar.
Vargspindlarna fångar inte sina byten i nät utan jagar ikapp dem på marken. De är därför ofta mycket snabba och har bra syn. I Sverige finns ca 55 arter.
Fästingar
Fästingar är samlingsnamnet för en grupp små spindeldjur (de är alltså inte insekter). Fästingar är parasiter som lever på att suga blod från däggdjur och fåglar, samt ibland även från reptiler och groddjur. De flesta fästingar som angriper människor, men även hundar och katter, tillhör arten vanlig fästing, Ixodes ricinus. Det finns även andra fästingarter som kan angripa oss, men ca 95 % av alla angrepp sker av vanlig fästing. I Sverige finns vanlig fästing i hela Götaland, nästan hela Svealand och, mer sällsynt, utefter norrlandskusten upp till Umeå. De senaste trettio åren har den även börjat sprida sig inåt i Norrland.
Fästingar genomgår flera livsstadier – ägg, larv, nymf, vuxen. Det första aktiva stadiet, larven, blir ca 0,5 mm lång. När den kläcks ur ägget har den 6 ben, och behöver en blodmåltid innan den kan bli nymf. När den sugit sig full med blod, släpper den taget och ramlar ner på marken. Här ömsar den hud, och övergår till nästa utvecklingsstadium – nymfen.
Nymfen, det andra aktiva stadiet, har 8 ben och blir ca 1 mm lång. Även den behöver ett blodmål innan den ramlar ner på marken, ömsar skinn och övergår till en vuxen fästing, som är det sista aktiva stadiet.
Den vuxna honan, som även hon har 8 ben, behöver en blodmåltid för att kunna lägga ägg. Däremot behöver den vuxne hanen inte blod. (Källa: Naturhistoriska Riksmuséet)
En fästinghane söker efter en hona att para sig med. Han har efter kläckningen ur ägget genomgått två ungdomsstadier (larv och nymf) och är nu vuxen. Som larv och nymf suger han blod men som vuxen äter han ingenting utan letar bara efter en hona för att para sig. Parningen sker när honan är fastsugen på ett värddjur
Den fullbildade fästinghonan söker efter ett lämpligt ställe på huden där hon kan sticka för att suga blod. Hon liknar hanen men har en ryggsköld som bara täcker en del av översidan. Honan suger blod även som vuxen. Det är ju då hon skall producera en massa ägg.
Nu har fästinghonan hittat ett ställe med mjuk hud i ljumsken på en människa. Här har hon satt sig fast och kommer att suga blod och växa tills hon blir stor som en ärta. Om hon hittas av en hane som parar sig med henne producerar hon 2000-3000 ägg som fyller det mesta utrymmet i bakkroppen. Sen släpper hon taget för att krypa ner i marken och lägga äggen. De kläcks efter en tid till nya fästinglarver som klättrar upp i grässtrån eller liknande för att haka fast i ett djur eller en människa.
Två stora fästinghonor i sista stadiet av sin levnad. Den högra innehåller förmodligen redan tusentals ägg. Varje fästingstadium, larv, nymf och vuxen, tar cirka ett år. En fästing som har turen att hitta ett djur eller en människa varje gång den behöver blod blir alltså tre år gammal. © Lars-Olov Karlsson
Fästingarna sitter som namnet säger hårt fästade i huden och lossnar inte när man duschar och tvättar sig. Det beror på att sugsnabeln har små hullingar runt om. Ofta blir huvudet kvar när man drar bort en fästing. Detta huvud satt kvar i huden på en människa i mer än två månader!
Både larver och äldre stadier av fästingar kryper efter hudömsning upp i låga växter där de sitter och väntar på att ett djur eller en människa ska passera. Om de märker att någon närmar sig sträcker de ut de främsta benparen och hakar fast med klorna.
Här har fästinglarven satt sig fast på en människas handled. Så små fästingar är svåra att upptäcka. Inte ens när det börjar klia är det lätt att hitta det lilla djuret.
Fästinglarven är mycket liten och har sex ben.
Tordyvel
Skogstordyveln som ses på bilden hittar man främst vid ruttnande svampar. Hanen och honan gräver tillsammans lodräta gångar under svampen och fyller dem med rutten svamp. Längst ner lägger honan ett ägg som kläcks till en larv. Denna lever sedan av svampen, precis som de vuxna djuren gör.
Ofta har tordyvlarna en mängd kvalster som sitter på undersidan. De lever som parasiter på skalbaggen. Kvalster är ett slags spindeldjur.
Dödgrävare
Rödsköldad asbagge. Både de och dödgrävarna har mycket välutvecklade antenner och kan känna lukten av döda djur på långt håll.
Dödgrävarlarverna ser nästan ut som gråsuggor.
Dödgrävare och asbaggar samlas vid döda djur för att lägga ägg. Som namnet säger så gräver dödgrävarna en grop under döda mindre djur (t.ex. småfåglar och gnagare) så att de till slut begravs. Ofta arbetar hane och hona tillsammans. Deras larver lever sedan av det ruttnande köttet precis som larverna av spy- och köttflugor. Bilden visar en rödbandad dödgrävare. © Lars-Olov Karlsson
Rödbandad dödgrävare med kvalster på huvudet och mellankroppen. © Lars-Olov Karlsson
Brun skogssnigel
Den bruna skogssnigeln är mycket mindre än den svarta. Den känns igen på att den på ovansidan har gult slem, som man får på sig om man tar i den. Denna art varierar ganska mycket i utseende och har ofta en mörk rand utefter sidan precis som flera närbesläktade arter också har.
Jordlöpare
Jordlöpare är en grupp skalbaggar som man ofta ser på marken där de springer och letar bytesdjur. I Sverige finns ca 360 arter jordlöpare. De största är närmare 4 cm långa.