Blåstången är en av de större brunalgerna. Den har ofta gasfyllda blåsor som håller den upprät i vattnet. På vissa håll kallas den hötter eller klotång.

Sågtång från Östersjön. Denna brunalg har aldrig några flytblåsor. I bakgrunden till vänster syns en ”äng” av bandtång (ålgräs).
© Katrin Österlund

Tarmtången är en grönalg. Den trivs bara uppe vid havsytan på mycket grunt vatten eller som här i s.k. hällkar. Också den har gasbubblor som lyfter den.

Grönslick är en grönalg som finns i sötvatten men den är också mycket vanlig i Östersjöns bräckta vatten. Den växer från vattenytan ner till en halv meters djup.

Bland bandtången trivs många smådjur. Här syns en ung spindelkrabba klättra omkring. Bandtången är också prutgässens viktigaste föda under vinterhalvåret. © Ola Jennersten

Fjäderslick är en av de vanligaste rödalgerna vid Sveriges kuster. Den saknas bara i Bottenviken. © Johan Samuelsson

Kräkel eller gaffeltång. Detta är den vanligaste rödalgen vid västkusten, men den är också vanlig i Östersjön upp till södra Bottenviken. Den trivs bäst på mellan 5—10 meters djup där den ofta dominerar. © Johan Samuelsson

Rödsallat eller söl. Denna alg är ätlig sedan den torkats. Den finns bara vid västkusten. © Johan Samuelsson

Ribbeblad finns på västkusten. Den växer allmänt på stenar eller på grövre alger. På skuggiga ställen kan de förekomma redan på 1 m djup.

Havsris finns på västkusten och sällsynt i Östersjön upp till södra Kvarken. Arten växer från 0,5—15 m djup. © Tomas Hallingbäck

Rödblad växer på djupt vatten från 4—25 m djup. Den finns på västkusten och sällsynt i Öresund och blir 2—3 dm hög (sällan upp till 1 m). Bitar av stora blad som hittas på stranden kallas ibland ”stora skosulan”. © Tomas Hallingbäck

Triften finns vid södra Sveriges kuster upp till i höjd med Stockholm.

Strandveronika är en flerårig ört med naturlig hemvist i Europa. Den är uppkallad efter den heliga Veronica.

Marviol är en havsstrandsväxt som är vanlig längs kusten i de sydliga landskapen, men som sällsynt förekommer ända upp i Västerbotten. Den växer både på sandstränder och stenstränder.

Havtornsbuskarna växer framförallt på ostkusten från Stockholm och norrut där landhöjningen är mellan 3 mm och 1 cm per år. De trivs bäst på det nya land som stiger upp ur havet. Bären är mycket C-vitaminrika och används till saft, likör och marmelad. I Ryssland och Finland har man börjat odla havtorn. Även i Sverige kan man nu köpa förädlade havtornsbuskar till sin trädgård. Eftersom han- och honblommor sitter på olika buskar måste man alltid köpa en av varje om man vill ha bär på hösten.

Strandkålen ser frodig ut och har samlats in och ätits i gamla tider. Nu bör man inte göra detta eftersom den är ganska sällsynt. Den finns på västkusten och ostkusten upp till Stockholm och blommar i juni-juli. Nederst till vänster syns några strån av sandrör.