Strömming, Sill

Sill är en av de vanligaste fiskarterna. Norr om Kalmarsund kallas arten strömmimg. Den förekommer i stora stim på båda sidor av Atlanten. Den kan bli mer än 50 cm lång och uppnå en vikt av mer än ett halvt kilo. Sillen kan uppnå en ålder av 25 år, men den normala åldern är 10 år. Sillens föda består huvudsakligen av krill, hoppkräftor och mindre fiskar. Sillen är i sin tur bytesdjur för sälar, valar, torsk, andra större fiskar och människor.

Skarpsill

Skarpsillen ser ut som strömming, men den har underbett, dvs. underkäken är lite längre än överkäken. Den kan bli 16 cm men de som fångas är oftast bara omkring 10 cm. Det vi köper som ansjovis och sardiner är i själva verket skarpsill, om de är från Sverige. Äkta ansjovis och sardin är mycket sällsynta här. Namnet skarpsill kommer av att buksidan är sågtandad och vass som en knivsegg. Av samma skäl kallas den på vissa håll vassbuk. © Trevor Meyer

Rödspätta

Rödspätta är en vanlig fisk längs södra Sveriges kuster. Man hittar dem på blandad ler- och sandbotten från kusten till ca 200 meters djup. De flesta vuxna rödspottor finns på 10—50 meters djup, de yngre på grundare vatten. Liksom andra plattfiskar lever denna art vanligen på eller nära botten. Ibland gör den dock små utflykter upp i det fria vattnet.

Skrubbskädda

Skrubbskäddan finns på västkusten och i hela Östersjön utom Bottenviken. Den kan på sommaren t.o.m. gå upp i flodmynningar i rent sötvatten, men behöver en salthalt på minst 1% för att leka. För att hitta det i Östersjön måste den söka sig till djupare vatten. Skrubbskäddan fiskas mycket och säljs ofta rökt utefter kusterna. Andra namn är skrubba och flundra. © Mattias Sköld

Kolja

Koljan kan lättast skiljas från torsken på sin mörka sidolinje och den svarta fläcken ovanför bröstfenan. Målning av Wilhelm von Wright.

Gråsej

Gråsejen (eller bara sej) tillhör liksom torsken, koljan och vitlingen gruppen torskfiskar. Den finns framförallt på västkusten och ses sällan i Östersjön. Denna viktiga matfisk hör till de större torskfiskarna och kan väga 15 kilo, men blir inte lika stor som torsken som kan väga 25 kg.

Vitling

Vitlingen är en av de ekonomiskt viktiga torskfiskarna. Den finns utefter västkusten men också, fast sällsyntare, i södra Östersjön. Arten känns igen på den ljusare färgen och på att rygg- och analfenorna har ljus kant.

Lax

Laxen fångas ofta i fasta ryssjor. Här har man förutom en lax också fått sik och ett par små öringar i samma redskap. Alla dessa fiskarter hör till familjen laxfiskar.

Makrill

Makrillar och rödspättor i en fiskaffär. Den känns igen på den tvärrandiga ryggen och den tandade stjärtspolen. Det är en av de snabbaste fiskarna. Makrill säljs och serveras ofta rökt.

Siklöja

Siklöjan är en liten laxfisk som känns igen på att den har underbett (underkäken skjuter ut lite längre än överkäken, se nedan). I Bottenviken fiskas den i stora mängder för rommens skull. Den säljs och serveras på restauranger som en delikatess under namnet ”löjrom”.

Abborre

Abborren är en god matfisk som ofta tas på kastspö av sportfiskare. Vanligtvis blir abborren 20-40 cm lång, men vissa exemplar kan bli drygt 60 cm långa.

Näbbgädda

Näbbgäddan finns på västkusten och i Östersjön upp till Åland. Den är lätt att känna igen på de långa spetsiga käkarna med en mängd vassa tänder. Horngäddan, som den också kallas, lever i stim i det fria vattnet och är en mycket uppskattad sportfisk. Benen blir gröna när fisken kokas eller när de ligger och torkar på stranden.

Havskatt

Havskatten finns på västkusten ner till Öresund. Den är en mycket populär sportfisk som är fantastiskt god att äta. Arten är bottenlevande och äter musslor, snäckor, större kräftdjur och sjöborrar som den krossar med sina kraftiga tänder.

Tånglake

Tånglaken, som också kallas ålkusa, lägger inte ägg (rom) som de flesta fiskar utan föder färdigutvecklade ungar. Parningen sker i augusti och september. Antalet ungar i en kull kan vara upp till 400.

Storspigg

Storspiggen finns i både salt, bräckt och sött vatten. Här syns två individer i havet tillsammans med bandtång, strandsnäcka och blåmusslor. Fenorna är genomskinliga och därför nästan osynliga. Under lektiden har hanen vackert röd buksida.

Större havsnål

Havs- och kantnålarna är alla mycket långsträckta fiskar som gärna gömmer sig i ålgräset (bandtången) längs med Sveriges västkust. Dessa fiskar är mycket spännande eftersom de uppvisar så kallade ombytta könsroller. Det är nämligen hannarna som bär på de befruktade äggen i en speciell pung och sedan föder fram ungarna.

Mindre kantnål

Kantnålar är en grupp fiskar som på många sätt är speciella. Bland annat är de mycket långsmala och simmar med huvudet uppåt och stjärten ner mot botten. De flesta arter rör sig långsamt och är mästare på att kamouflera sig. En släkting till kantnålarna i tropiska hav är sjöhästen.

Berggylta

Berggyltan är hermafrodit och föds som hona, men byter kön mellan 5 och 14 års ålder. Berggyltan leker på sommaren, då honan lägger upp till 3 000 ägg i ett tångbo som har iordningställts i någon klippskreva. Äggen kläcks efter 1 till 2 veckor, och vaktas under den tiden av hanen. Ynglen är pelagiska, dvs frisimmande. Arten blir könsmogen i tvåårsåldern. CC BY-SA 4.0

Blågylta

Blågyltan byter kön ungefär som berggyltan. Den är först hona (kallad rödnäbba) och blir hanne (kallad blåstråle) någon gång när den är mellan 7 och 13 år gammal. Den finns bara på Västkusten och saknas i Öresund. Bilden visar en hane. Honan är röd med ett par mörka fläckar vid ryggfenan. Se en kort film om gyltor.

Oxsimpa

Oxsimpan hittas på 10 till 15 m djup men kan gå ned till 100 m. Den känns igen på sina långa vassa taggar på gällocken. Troligen är det dessa som har jämförts med oxens horn och gett upphov till namnet. Fisken finns på västkusten och i Östersjön upp till Ålands hav. Den blir 25 cm lång. Honan är störst. © Tomas Hallingbäck

Sjurygg

Sjuryggen fångas och säljs som matfisk och för den fina rommens skull. Hos yrkesfiskarna och i affärerna har könen olika namn: hanen kallas stenbit och honan kvabbso. Stenbiten fiskas och säljs som en delikatess men av kvabbson tar man bara rommen. Den färgas röd eller svart och säljs som ”stenbitskaviar” (trots att den kommer från honan, kvabbson). Det är en av de roligaste fiskarna att träffa på när man dyker. Hanen som vaktar romklumpen suger sig fast på klippan bredvid den och sitter så fast att den är nästan omöjlig att lossa med händerna! Den har nämligen på buksidan en speciell sugkopp som består av de omvandlade bukfenorna.

Bergvar

Bergvaren är en plattfisk som alltid ligger med högra sidan mot botten eller en klippa. Båda ögonen sitter på vänstersidan som är uppåt. Fisken är mycket väl kamouflerad och kan snabbt ändra färg och mönster efter bottenmaterialet och omgivningen. Arten finns utefter hela västkusten. Se en kort film om bergvaren.

Stensnultra

Stensnultror känner man lätt igen på den lilla svarta fläck de har längst upp på stjärtroten. Det är en ganska liten fisk som inte blir mer än ca 20 cm lång. Ett annat namn för stensnultran är snuffa. Se en kort film om stensnultran.

Huggorm

Huggormar är ganska vanliga i den svenska skärgården. Den finns även längst ut på de yttersta skären om de är tillräckligt stora för att det ska finnas en god tillgång på huggormarnas favoritföda åkersork. Snok finns bara på de inre öarna där de kan hitta paddor och grodor. Anledningen till att det finns så pass mycket huggorm i skärgården är sannolikt att där finns färre fiender som dödar huggormarna på fastlandet, exempelvis rovfåglar som tornfalk och ormvråk, andra fåglar som skata och kråka, däggdjur som igelkott och grävling samt katter. Och naturligtvis vi människor som dödar ormar fast de är fridlysta.

I skärgården är andelen svarta (melanistiska) huggormar större än på fastlandet vilket har med det kyligare klimatet och avsaknaden av rovdjur (predatorer) att göra.

Huggormen finns i två färgformer (eller morfer), normalfärgade och melanistiska (svarta). I skärgården är den melanistiska mer vanlig än på fastlandet.

Huggormar simmar mycket bra så den har inga problem att ta sig från en ö till en annan vilket gjort att den kunnat sprida sig långt ut i havsbandet.

Den här unga huggormen har lagt sig tillrätta på lite blåstång. Om vattnet är kallt så behöver ormarna värma sig i solen lite extra för att kunna simma vidare.

Strandpadda

Strandpaddor under lektiden. När hanen hittat en passande hona klamrar han sig fast på hennes rygg och väntar på att hon ska lägga sina ägg (rom) i vattnet. När hon gör det sprutar han sin sperma över romkornen som hänger ihop i två långa snören, ett från varje äggledare. © Ola Jennersten

Vanlig padda

På skärgårdsöar finner man ofta paddor som sökt skydd under drivved eller andra föremål som spolats iland. Där hittar de också föda i form av gråsuggor, tångloppor, skalbaggar, maskar och snäckor.

Grönfläckig padda

Den grönfläckiga paddan är mycket starkt utrotningshotad och finns nu bara kvar på ett litet antal platser vid kusten i sydligaste Sverige.
© Ola Jennersten