Vit stork

En gång i tiden var det en vanlig syn i södra delen av landet med ett stort risigt storkbo uppe på en skorsten eller ledningsstolpe. Men storkarna försvann från vårt land — främst p.g.a. att de inte hittade tillräckligt med mat. Storkar lever till stor del av grodor och när många våtmarker dikades ut för att öka mängden åkermark försvann grodorna. Utan grodor — inga storkar.

Storkprojektet startade i Sverige 1979 då 15 storkar kom till Aneboda från Schweiz. I Aneboda bedrevs avelsarbete och antalet storkar ökade efterhand.

Efter tio år flyttade en del av projektets verksamhet till Skåne. Det första hägnet invigdes 1989 på Karups Nygård. Denna plats valdes därför att det ligger i ett område med bra miljö för storkarna. Dessutom ligger Karups Nygård alldeles intill den plats där de sista storkarna häckade 1954.

Projektet har successivt utökats. Nu finns storkar i flera hägn, runt om i Skåne. Totalt ingår ca 200 storkar i projektet, varav ca 50 lever i full frihet.

Via länken nedan kan du lära mer om Storkprojektet.
Projektet »

Vitryggig hackspett

Vid 1900-talets början fanns den vitryggiga hackspetten över hela Sverige. I dag finns den bara kvar kring nedre Dalälven, i Värmland, Dalsland och sydöstra Götaland. 1990 fanns bara 90 par kvar.

Trots hårda ansträngningar har arten fortsatt att minska och i dag finns det bara ett 30-tal par. För att vitryggarna ska överleva måste deras livsmiljö skyddas. De trivs i lövrika skogar med döda eller döende träd. I träden lever insekter som är vitryggens föda. Problemet är att den typen av skog blir alltmer sällsynt. Inom projektet arbetar man med att skydda och återskapa vitryggens livsmiljö genom att bl.a. spränga träd till ”högstubbar”.

Trots allt arbete som hittills lagts ner har nedgången inte kunnat stoppas. Man har sedan några år hämtat ungfåglar från Norge och 1999 även från Lettland för att öka dess möjligheter att överleva. Nu har man även börjat föda upp hackspettar som ska släppas fria och förhoppningsvis klara sig själva sedan.

Via länken nedan kan du lära mer om Projekt Vitryggig hackspett.
Projektet »

Pilgrimsfalk

Vid 1900-talets början var pilgrimsfalken spridd över hela Sverige med över 1000 häckande par. Men miljögifter, boplundringar och jakt ledde till att den blev alltmer sällsynt. Falkarna bygger helst sina bon på hyllor i branta klippväggar, men valet av svåråtkomliga boplatser har inte kunnat skydda dem.

I mitten av 1970-talet nåddes bottennoteringen. Endast 15 par kunde observeras i Sverige. I det läget startade Svenska Naturskyddsföreningen Projekt Pilgrimsfalk.

Inom projektet arbetar man med skydd av boplatser, kartläggning av miljögifternas effekter samt uppfödning av falkungar.

En avelsstation finns på Nordens Ark och där får giftskadade ägg en chans att kläckas i en äggkläckningsmaskin.

Den här introduktionen är tagen från Naturskyddföreningens webbplats. Via länken nedan kan du lära mer om Projekt Pilgrimsfalk.
Projektet »