Björnen
Björnen är vårt största rovdjur men den lever trots detta till största delen av bär, myror, gräs och örter. Vissa individer kan dock specialisera sig på att ta älgar, renar, får och kor. De brukar ibland kallas slagbjörnar i motsats till de vanliga som då kallas gräsbjörnar. På vintern går björnarna i ide och sover mesta tiden. Där föder också honan sina 1—3 ungar.

Björnungar är liksom de vuxna björnarna bra på att klättra i träd. Det gör de både på lek och när någon fara hotar.

Spillning av björn som ätit stora mängder blåbär. © Ola Jennersten
Lodjur
Lodjur finns i fjällen och kan vara en fara för samernas renar. Trots det öppna landskapet är de dock mycket svåra att få syn på. Jakten på denna stora katt, både för skinnet och för att skydda renar och andra husdjur, har gjort den mycket skygg. Lon förekommer också i stora delar av Sveriges skogstrakter.
På en undanskymd och svårtillgänglig plats t.ex. under ett klipputsprång i en brant föder lohonan sina två eller tre ungar.

Lodjuret är ett rovdjur som på sommaren lever av harar, skogsfågel (tjäder, orre, järpe och ripor) och smågnagare. På vintern tas rådjur och renar. Ibland tas också får och rovdjur som räv, grävling och mård. Större byten dödas genom bett i halsen med de kraftiga käkarna.

Kranium av lodjur. Hörntänderna är långa och kraftiga och ger dödliga skador vid t.ex. ett strupbett på ett rådjur. De stora rovtänderna (pilar) fungerar som en sax och klipper sönder kött, bindväv och skinn.

Två loungar. © Ola Jennersten

Lounge som är ett par veckor gammal och just börjat öppna ögonen. © Ola Jennersten
Järv
Järven har blivit mycket sällsynt i fjällen på senare tid. Det är ett mårddjur och är därmed nära släkt med t.ex. grävling, mård och hermelin. Järven är mycket välanpassad för ett liv i norra Skandinavien. Den har stora fötter som gör att den inte sjunker ner i snön på samma sätt som dess främsta bytesdjur som är renar och deras kalvar.
Älg
Älgen är inte ovanlig i fjälltrakterna men betar mest i dalgångarna och går sällan upp på kalfjället. Här ses en stor älgtjur i Rapaälvens delta i Sareks nationalpark. Den sades ha uppemot 30 taggar i hornkronan. En sådan bjässe kan väga över 800 kg.
Fjällämmel
Bilden visar en fjällämmel som fångats i en spann under lämmelåret 2001. Året därpå minskade antalet djur till nästan noll och man såg döda lämlar överallt i fjällen. Man säger att lämmelpopulationen kraschade. Vad som orsakar massdöden är inte helt klart. Forskare har gissat på sjukdomar, stress och svält

Åtta lämlar som dött tillsammans på en klippa under lämmelkraschen 2002.

Del av ett kranium (skalle) av fjällämmel. Man ser överkäkens kindtandsrader. Lämlarna lever av mossor, gräs och halvgräs. Liksom andra växtätare — som hästar och kor — har lämlarna ett slags strecktecknade tänder som hjälper dem att tugga sönder växtdelarna i småbitar.

Fjällämmelns bo. Det ligger på marken och består av torrt gräs.
Gråsiding
Gråsidingen är en sork som är grå på sidorna av kroppen och huvudet men rödbrun på ryggen och hjässan. Den är nära släkt med skogssorken och finns i hela fjällkedjan.
Öring
Öringen finns i sjöar och rinnande vattendrag med klart och kallt vatten över hela Sverige, men är vanligast i norra delen av landet. I fjällen är den, tillsammans med röding och harr, en av de viktigaste sportfiskearterna.
Ljungpipare

Ljungpiparen är välkänd för sitt vemodiga varningsläte när man kommer för nära ägg eller ungar. Förutom i fjällen så häckar den på myrar i övriga Sverige samt på Ölands alvar.

Ljungpiparen har som nästan alla vadare fyra ägg. Att det bara är tre här kan bero på att honan inte lagt det sista ägget ännu. De flesta fåglar lägger ett ägg varje morgon tills kullen är full.
© Lars-Olov Karlsson
Fjällpipare

Fjällpiparen är inte alls så vanlig som ljungpiparen men finns i ungefär samma naturtyper i fjällen. Den finns bara i fjällområdet ovanför skogsgränsen. Bilden visar en vuxen individ.

Ung fjällpipare
Dalripa

Ett par av dalripa på vårvintern. Hönan (till vänster) är fortfarande helvit medan tuppen har blivit brun på huvud och hals. Tuppen har också en röd kam över vardera ögat. © Ola Jennersten

Dalripans färger smälter lika bra in i omgivningen på sommaren som på vintern. Om hon inte hade stått på spången hade hon knappast synts alls. © Ola Jennersten
Korp

Korpen var länge en typisk ödemarks- och skogsfågel efter att den jagats som skadedjur och dödats när gift lagts ut till rävar. Den var i mitten av 1900-talet utrotad från större delen av södra Sverige. Nu har den återkommit och finns över hela landet igen. I fjällen har den varit vanlig hela tiden. © Steve Messick
Myggor

Närbild av en stickmygga som har ätit sig mätt på människoblod och just ska ge sig iväg och smälta maten.

Extrem närbild på en malariamygga som suger blod från en människas finger. Malariamyggor finns i Sverige men de sprider inte malaria längre för malariaparasiten är utrotad.

Mygglarverna har ett andningsrör i bakändan. När de behöver
syre sticker de upp detta genom vattenytan.

Knotten är små myggsläktingar vars honor också suger blod. De har inget långt stickborst som myggorna utan skär ett litet snitt i huden och suger blod från detta. Samtidigt tillsätter de saliv med ett ämne som hindrar blodet att levra sig. Därför fortsätter ofta blodet att rinna där ett knott bitit. Ännu mindre blodsugare är svidknotten som ofta kryper in i håret och under kläder på människor.

Svidknotten känns igen på att de är så pyttesmå och på sina fläckiga vingar. Här suger ett svidknott blod bredvid klockarmbandet på en människas handled.

Under vintern kan man se fjällvråken i södra Sveriges jordbruksbygder där de sitter på en utsiktplats och spanar. © Lars-Olov Karlsson

Fjällvråk med lämmel. Denna fjällens vanligaste rovfågel lever mest på lämlar och andra sorkar när sådana finns. Under år med lite gnagare häckar den inte ens. Montage: Torbjörn Forsberg.
Huggorm

Huggormen är inte bara världens mest spridda ormart, utan även världens nordligaste art. En anpassning till det kalla klimatet de uppvisar är att de föder levande ungar. Det innebär att honan bär med sig ungarna i sin kropp ända tills de kan klara sig själva. Hon kan då aktivt söka upp de varmaste platserna under sensommaren och på så sätt ge ungarna en bra start i livet. Denna hona är från Aktse i Lappland.

Unga vilda fjällrävar. © Ola Jennersten

Fjällräv i vinterpäls. Fotot taget i hägn.

Fjällräv i sommarpäls. Fotot taget i hägn

Den större fjällrödingen går ofta upp även i de minsta fjällbäckarna. Den har som de andra rödingarterna tydliga vita kanter på bukfenorna. När den leker är den brandgul på buken. Både av samer och sportfiskande turister är rödingarna de mest eftertraktade bytesfiskarna i näten och på krokarna.

Storröding i lekdräkt.

Storrödingen är vanlig i de större fjällsjöarna och mycket viktig både för samer och andra bofasta liksom för sportfiskare.

Björktrast som just matat sina ungar. © Lars-Olov Karlsson
Björktrast
Björktrasten är den största av trastarna i fjällen. Den häckar ofta i kolonier, dvs. med flera bon nära varandra. Detta gör det lättare att försvara sig mot t.ex. korpar och kråkor som försöker komma åt äggen eller ungarna. När hela koloniens vuxna fåglar gemensamt anfaller och spillningsbombarderar en inkräktare lyckas de nästan alltid få denne att fly, antingen det är en korp eller räv. Många människor kallar denna fågel för snöskata.

Smalnäbbad simsnäppa lever till stor del av mygglarver som fångas i sjöar och mindre vattensamlingar genom att fåglarna snurrar runt på vattenytan (alltid motsols) och orsakar en virvel. På så sätt samlas larverna ihop högst upp i vattenvirveln och blir lätta att fånga. När honan har lagt äggen flyttar hon söderut och hanen får ensam ta hand om ruvningen och ungarna. På samma sätt gör många av vadarna. Simsnäpporna är ovanliga på det sättet att honorna är de mest färggranna.

Brushanarna tillhör också snäpporna även om det inte hörs på namnet. Hanarna ser på våren väldigt underliga ut med stora kragar som varierar från helvitt till randigt, brunrött eller svart. De har uppvisningsspel på liknande sätt som tjädrar och orrar. © Ola Jennersten

Mosnäppan är den minsta av de ca 30 arter av vadare som häckar i Sverige. På våren lägger honan 4 ägg som ruvas och tas om hand av hanen och sedan lägger hon 4 ägg som hon ruvar och tar hand om själv. Ibland skaffar hon en hane till som får ta hand om 4 ägg.

När dvärgvidets fruktkapslar är mogna öppnas de och släpper ut fröna. Varje frö har en liten hårpensel som hjälper det att flyga iväg med vinden flera hundra meter.

En gall bildas av en växt när en insekt eller ett kvalster lägger ägg i den. Växten bildar då en kammare omkring ägget. När ägget kläcks till en larv kan den fortsätta att leva i gallen och äta av de saftiga väggarna tills den förpuppas eller blir vuxen. Dvärgvidegallen orsakas av en växtstekel som lagt ägg i bladet.

Larven av gallstekeln Pontania crassipes i en dvärgvidegall. Det bruna är larvens spillning. Man ser också tydligt att larven har ätit på gallens innerväggar.

Slåtterblomman har fem vanliga ståndare och dessutom fem ombildade ståndare som ser ut som de var täckta med honungsdroppar. Detta lockar till sig flugor och andra insekter som kan föra över pollen från en blomma till en annan.

De små blanka droppimitationerna på de ombildade ståndarna
uppfattas av hungriga insekter som nektar.

Den lapska alprosen är en buske som bara blir några centimeter hög. Den tillhör det stora släktet Rhododendron, som också innehåller många storväxta trädgårdsbuskar. Till samma släkte hör också skvattram som växer vild på mossar i Sverige.

Närbild av de vackra blommorna hos laps alpros.
Fjällgentiana

Det finns inget som är så blått i fjälltrakterna som fjällgentianan. ”I våra högsta fjäll, isynnerhet i deras nordligaste delar, förekommer ymnigt denna växt, som genom sina blommors klart blåa färg försätter åskådaren i största beundran och hänryckning.” Ur Flora Lapponica av Carl von Linné (1737)

Hönsbären är röda och lockande men är ganska intetsägande i smaken. Blommorna är små och svarta men omgivna av vita skyltblad så att hela blomställningen ser ut som en enda stor blomma.

Ur Flora Lapponica av Carl von Linné (1737): ”Den börjar blomma, så snart den uppvuxit ur marken, nämligen i Småland i början af maj, i Västerbotten ungefär i slutet af juni, i lappska fjällen i slutet af juli. Då jag reste genom Västerbotten intogs jag af högsta beundran vid den behagliga åsynen af denna växt, som klädde de vidsträckta skogarne och lundarne med sina snöhvita svepen.”

Stormhattssläktet har ca 100 arter. Många arter odlas som prydnadsväxter, också i Sverige. Stormhattar är dödligt giftiga på grund av giftet akonitin.

Nordisk stormhatt är ganska vanlig i fjälltrakterna men förekommer också sällsynt nedanför fjällen. Den växer vanligen på fuktig näringsrik mark, i högörtsängar och ängsbjörkskogar, ofta tillsammans med andra högväxta örter som torta, smörboll och midsommarblomster.

Tranbär växer på myrar och gungflyn. Bären mognar sent och finns ofta kvar efter snösmältningen på våren. Det finns två arter i Sverige, (vanligt) tranbär och dvärgtranbär. Båda finns i södra fjällområdet men bara dvärgtranbäret finns i det norra. Bilden föreställer vanligt tranbär.

Tranbärsblommorna är små, sirliga och skära till färgen. Med sina upprättstående kronblad liknar de små blommor av cyklamen.

Blåbärsbladen har redan fått höstfärger. Blåbärsriset växer ända upp på kalfjället, alltså ovanför skogsgränsen. Den nedre delen av kalfjället upp till den s.k. blåbärsgränsen kallas den lågalpina regionen. Inom den (men inte högre) hittar man också enbuskar, dvärgbjörk, gullris och fjällbräken.

Nyplockade blåbär
Lingon

Lingon finns över hela landet och även i de lägre delarna av fjällen.

Nyplockade lingon.

När hjortronet är moget blir det gult och foderbladen böjs tillbaka.

Hos hjortronet finns han- och honblommor på olika växtindivider. Detta är en hane med ståndare i blomman. Den producerar naturligtvis inga bär.

Hjortron plockas av många människor i fjälltrakterna, både för egen användning och för försäljning.