Hummer
Hummern är en havslevande släkting till kräftorna. Den lever i hålor på havsbotten. Som du ser på bilden har den två stora klor med lite olika utseende och funktion. Klon till höger är en ”krossklo” med stora knölar och klon till vänster är en ”klippklo” som mer liknar en sax. Med krossklon kan den klämma sönder musslor och med klippklon kan den klippa loss bitar t.ex. ur en död fisk.
Blåmusslan sitter fästad vid stenar eller klippor med sega trådar. Den är mycket viktig som mat för ejder och flera andra havsfåglar. Ofta måste de dyka till 5-10 meters djup för att komma åt musslorna. En annan som tycker om att äta blåmusslor är den vanliga sjöstjärnan.
Ruvande ejderhona eller åda som hon också kallas. Ejdrar lever till stor del av blåmusslor.
Sjöstjärnor är starka nog att dra isär blåmusslans skal och äta upp mjukdelarna. © Ola Jennersten
Pilgrimsmussla
Den stora kammusslan eller pilgrimsmusslan känns igen på att den har ett starkt buktigt och ett nästan plant skal. Båda skalen är dessutom solfjäderformigt veckade. När denna mussla känner lukten av en sjöstjärna kan den genom att hastigt gång på gång slå ihop skalen alstra två vattenjetstrålar och på så sätt med readrift avlägsna sig från det farliga grannskapet. Sjöstjärnor lever ju av musslor som de öppnar och äter upp. Bilden visar ett tomt pilgrimsmussleskal där djuret dött.
Tångräkan finns på västkusten och i Östersjön upp till Åland. Den är nästan genomskinlig och därför svår att få syn på.
© Johan Samuelsson
De större kräftdjuren har två par dubbla antenner. Hos tångräkorna är de mycket långa och tunna.
Maskeringskrabba
Maskeringskrabban har fått sitt namn för att den använder sig av alger och annat den hittar på botten för att maskera sig. Den kan vara mycket svår att upptäcka när den står stilla. CC BY-SA 3.0
Se en kort film om maskeringskrabban.
Strandkrabba
Strandkrabbor är mycket vanliga både på stranden och i vattnet längs med Sveriges väst- och sydkust. Som för så många andra arter är Östersjöns vatten inte tillräckligt salt för att den ska trivas där.
Du kan lätt skilja på könen hos strandkrabborna genom att titta på stjärten som är invikt under kroppen. Hannarnas är kilformad och ser ut som ett spetsigt V medan honornas är bredare och mer liknar ett U. Bilden visar alltså en hona.
Se en kort film om strandkrabban.
På eremitkräftornas skal sitter nästan alltid ett litet nässeldjur som kallas taggpolyp. Det är ”luddet” du ser utefter skalets nedre kant. Dessa små, avlånga, fastsittande djur täcker ofta hela skalet och drar troligen nytta av småbitar av kräftans mat som virvlar omkring när den äter. Se en kort film om eremitkräftan.
Eremitkräftor är mycket speciella i sitt sätt att leva. De har förlorat det skyddande skalet över bakkroppen och istället stoppar de ner den i ett tomt snäckskal som de sedan bär med sig vart de går. Allt eftersom de växer byter de till en större bostad. Denna eremitkräfta har valt ett skal av valthornsnäcka. © Tomas Hallingbäck
Tångmärlor är centimeterlånga kräftdjur som är tillplattade från sidorna. De lever i tångbältet. Om man badar bland tången kan man känna hur de biter här och där i skinnet. Det känns men gör knappast ont. Bilden visar en hane med sina specialiserade klor (se höger). Dessa klor är mycket viktiga för hans sexliv.
Tångmärlehannens klor
Honorna av märlkräftor kan bara para sig när de just har bytt skal och huden fortfarande är mjuk. För att inte missa detta korta ögonblick håller hanen fast en lämplig hona med sina speciella klor och väntar dag och natt på att hon skall byta skal så att de kan para sig!
Havstulpaner trivs nära vattenlinjen där de antingen alltid är under vattnet eller ibland ovanför och ibland under. De är fastsittande små kräftdjur som öppnar det lilla locket när de är under ytan och sträcker ut sina ben för att fånga små planktonorganismer.
Här kan man se flera av de små havstulpanerna sträcka ut sina flergreniga ben för att håva plankton. Klicka på bilden för att se vilka som har benen ute. Foto: VIRTUE-projektet
Närbild på havstulpan som håvar efter plankton. Foto: VIRTUE-projektet
Havsborstmaskarna är släkt med daggmaskarna och iglarna. Denna art lever i ett rör som den gjort av lera och slem och sträcker därifrån ut de långa gälarna för att andas och fånga plankton. Den kallas för påfågelsrörmask eller solfjädersmask.
Till höger ser du en närbild. © Tomas Hallingbäck
Här kan du se gälapparaten hos påfågelsrörmasken Sabella pavonina. © Johan Samuelsson
Se en kort film om havsborstmaskar.
Spiralrörsmasken lever i ett kalkrör som den själv producerar. Här sitter flera exemplar på en korallalg, en rödalg som också innehåller mycket kalk. Själva maskarna drar sig in i rören när de blir störda eller upptagna ur vattnet. © Tomas Hallingbäck
Precis som spiralrörsmasken så lever trekantsmasken i ett kalkrör som den själv framställer och som blir längre och grövre samtidigt som den själv växer. Den har ett trekantigt rör som är fäst vid underlaget och har en köl utefter ryggen. Röret kan stängas med ett klubbformat lock som syns på bilden. De greniga gälarna används både till att andas med och för att fånga små planktonorganismer till mat.
Till höger ser du en närbild. Foto VIRTUE-projektet
Maskens framända med gälar och lock. När den blir skrämd drar den in gälarna och stänger till öppningen med locket. Foto VIRTUE-projektet
Vissa havsborstmaskar bor inte i rör utan är frilevande. Dessa arter är oftast rovdjur och har kraftiga käkar. Nedtill på bilden kryper en sådan art. Foto VIRTUE-projektet
Denna snäcka tillhör gruppen pärlemorsnäckor. Just denna art brukar kallas större puckelsnurrsnäcka. Den finns på västkusten och i Öresund. Hålet nära toppen har gjorts av en annan liten snäcka som heter borrsnäcka. Den borrar hål i musslor och snäckor och suger ut innehållet. Om du inte ser hålet så klicka på bilden.
© Tomas Hallingbäck
Skålsnäckorna är inte spiralvridna som de flesta andra snäckor. De är ute och betar alger på klipporna men återvänder ofta till samma ställe för att vila, t.ex. vid lågvatten. De har alltså en särskild plats där deras skal passar in i klippan så att det blir tätt och de inte riskerar att torka ut. Dessa snäckor serveras på restauranger på många håll i världen.
Den största av alla svenska snäckor kallas neptunussnäcka. Framför det tomma skalet ligger ett par av snäckans äggsamlingar. De kan ofta hittas uppspolade på havsstränderna på den svenska västkusten och vid södra Östersjön, där arten lever. Neptunussnäckan äter gärna döda djur och angriper ofta fisk som fastnat i nät.
Kamstjärna. © Tomas Hallingbäck
Sjöstjärnor äter gärna blåmusslor. De bänder upp skalet med sina arbar och stjälper sedan ut magen in I musslan och börjar smälta den.
Solstjärna. © Tomas Hallingbäck
Ishavsstjärna. Till höger ser du hur den äter.
© Tomas Hallingbäck
Många sjöstjärnor är rovdjur och lever av musslor som de äter genom att dra isär skalen och stjälpa ut magsäcken utanför kroppen. Här håller en mussla på att sakta övermannas av en ishavsstjärna. © Tomas Hallingbäck
Ätlig sjöborre
Ätlig sjöborre är betare, och födan består av olika fastsittande organismer – bl.a. havsborstmaskar, havstulpaner, mossdjur, hydroider, svampdjur och alger – samt en del multnande organiskt material. Den heter ätlig sjöborre för i visa delar av världen äts deras råa äggstockar och testiklar.
Död mans hand
Död mans hand har fått sitt namn av att den lite grann liknar just en död hand, särskilt de exemplar som är mer likbleka än detta. Död mans hand är en koloni av små koralldjur. Kolonin blir alldeles luden när alla djuren sticker ut sina fångstarmar för att leta mat. Man ser inte dessa kolonier när man snorklar på västkusten eftersom de inte växer på mindre djup än ca 8–10 meter. Se en kort film om död mans hand.
Mossdjur är små, fastsittande, kolonibildande djur. De sitter på stora alger (som på bilden) eller på stenar och klippor. Denna art kallas taggig tångbark. © Tomas Hallingbäck
Taggig tångbark i närbild. Foto: VIRTUE-projektet
Borrsvampen lever inuti mussel- och snäckskal eller stenar där den borrar tunna kanaler samt hål för in- och utströmmande vatten. © Tomas Hallingbäck
Brödsvampen är oftast gulaktig, men ibland också grön p.g.a. alger som lever inne bland svampdjurscellerna. Algerna och svampdjuret lever i symbios, vilket betyder att de drar nytta av varandra. Brödsvampar sätter sig gärna på alger eller stenar, strandnära och oftast i skuggiga lägen.
Havsanemon. Denna art brukar kallas havsros.
Bandtångsrosorna eller ålgräsrosorna sitter normalt bara på blad av bandtång (ålgräs). Detta exemplar har tillfälligt satt sig på botten eftersom växten har vissnat. © Tomas Hallingbäck
Bägarkorallen blir ca 2 cm stor och har ett kraftigt kalkskelett. Det ljusa i spetsen på varje tentakel är ljuskänsliga organ, alltså mycket primitiva ögon. © Tomas Hallingbäck
Koraller
Det finns ett par arter av äkta koraller i Sverige. Den vanligaste är bägarkorallen som växer en och en på klippor mellan 10 och 130 m djup på västkusten. Den andra är den sällsynta och hotade ögonkorallen som bildar stora kolonier eller korallrev. Sveriges enda riktiga korallrev finns i Kosterrännan i Bohuslän där ögonkorallen finns på ett litet område. Men man måste dyka till 80 m djup för att se dem!
Röd brännmanet är tydligt röd- eller gulaktig. Den har många och långa, kraftigt hudirriterande bränntrådar, som hänger ner från klockans hela undersida. Den blir oftast inte mer än en halv meter tvärs över klockan, men i Arktis har man hittad de som var närmare två meter.
Se en kort film om den röda brännmaneten.
Blå brännmanet eller blåklintsmanet är blåklintsblå, vitblå eller gulaktig. Den har många och långa bränntrådar, som hänger ner från klockans hela undersida. De fyra munarmarna, som också hänger ner från klockans undersida, är stora med många veck och krusningar.
Öronmaneter är mycket vanliga längs Sveriges västkust. De vita ringarna, ”öronen”, är djurens könsorgan. Där bildas spermier hos hanarna och äggceller hos honorna.