Däggdjur
Uttern är helt hemmastadd i vattnet. Den äter framförallt fiskar som ål, abborre och lake samt olika karp- och laxfiskar. Också små däggdjur, grodor och fåglar kan ingå. I Sverige har uttern på senare tid ökat igen efter att tidigare ha minskat kraftigt på grund av bl.a. jakt och miljöförstöring. © Malin Almstedt.
Det finns också däggdjur som är anpassade till att leva vid vatten. Ett exempel är uttern som nästan helt lever av fisk som den fångar under vattnet. Ett annat är bävern, vår största gnagare, som helt lever av olika växtdelar som gräs, löv och bark.
Två djur som trivs vid vatten har också införts från Nordamerika under 1900-talet. Det är minken som har ett levnadssätt som påminner om utterns (fast den också tar fåglar och deras ägg) och bisamråttan som lever ungefär som bävern. Den största av våra sorkar, vattensorken, och den största av våra näbbmöss, vattennäbbmusen, trivs också utefter sjö- och åstränder.
Av de svenska fladdermössen finns det två arter som en stor del av året bara jagar insekter tätt över eller på vattenytan av sjöar och andra vattendrag. Den lite större är ganska sällsynt och heter dammfladdermus medan den mindre kallas vattenfladdermus och hör till våra vanligaste arter.
Vattenfladdermus
Vattenfladdermusen (Myotis daubentonii) är Sveriges näst vanligaste fladdermusart (efter den nordiska fladdermusen). Dess utbredningsområde sträcker sig upp till mellersta Norrland.
Vattenfladdermusen har en kroppslängd på 5 cm, en svanslängd på 4 cm och väger ca 10 gram. Den har stora fötter som den kan ta insekter med. Pälsen på ryggen är gråbrun, magen är vitgrå och nosen är rödbrun. Mellan vingspetsarna mäter den 23—27 cm. Vattenfladdermusen kan bli upp till 20 år gammal, men genomsnittsåldern är 4—5 år.
Vattenfladdermusens bakfötter är stora för att underlätta fångsten av flygande insekter eller insekter på vattenytan.
Vattenfladdermus som jagar insekter i lövskog. Genom den öppna munnen kommer ekolodskriken som hjälper fladdermusen att hitta insekter och undvika att kollidera med trädgrenar. Lägg också märke till de stora fötterna som används när insekter tas på vattenytan. © Hugo Willocx.
Vattenfladdermusen lever framförallt vid sjöar och vattendrag men jagar även i små gläntor och bryn, både i barr- och lövskog. Den ger sig av på jakt när det börjar skymma och kan vara ute hela natten för att jaga. Den är mest aktiva i skymning och gryning. Däremellan hänger den och vilar under en bro eller i ett ihåligt träd. Vattenfladdermusen fångar insekter över vatten, sjöar, åar och dammar.
Om du vill se en fladdermus jaga, ska du sätta dig på en stenig strand, och gärna vid ett vide- eller pilträd som hänger ut över vattnet. Där är chansen störst att få se en fladdermus komma flygandes någon decimeter över vattenytan. Vattenfladdermusen kan fånga insekter både i luften och på vattenytan. När den fångar insekter på vattnet kan du se det genom att det blir ringar på ytan när den tar insekten med fötterna. När den fångar insekter i luften gör den det med flyghuden. Skulle fladdermusen av misstag hamna i vattnet kan den flyga upp ur vattnet eller simma in till stranden och kravla sig upp på land. Vattenfladdermusen jagar även insekter i skogen. Där jagar den i luckorna som bildas mellan trädkronornas övre delar.
Två modeller av detektorer som gör det möjligt för oss att höra fladdermössens ultraljud.
I likhet med primaterna (halvapor, apor och människa) har fladdermössen hängande penis. Redan Linné upptäckte detta och drog slutsatsen att fladdermössen är nära släkt med oss. Alla andra däggdjur har en penis som kan dras in i kroppen. Andra likheter mellan de två grupperna är att båda oftast bara föder en unge åt gången och att den är relativt stor vid födelsen.
I likhet med alla andra fladdermöss (förutom flygande hundar) hittar vattenfladdermössen sitt byte med hjälp av ekopejling. De ger ifrån sig korta skrik, ungefär 10 stycken per sekund. Fladdermusen upptäcker insekten på grund av ekot som studsar tillbaka från insekten. När fladdermusen hittat insekten ökar den sina skrik till 150—200 i sekunden, för att få den exakta positionen på bytet, som den sedan tar. Fladdermössens ekopejlingsläten kan inte vi människor höra, de ligger för högt på tonskalan. Det finns ultraljudsdetektorer som omvandlar fladdermössens skrik till ett för oss hörbart ljud.
Hona av vattenfladdermus som försetts med radiosändare och vingmärken för att man ska kunna studera henne lättare. Vingmärken fästs kring underarmen på fladdermusen. De sitter löst så att de inte skadar men ändå tillräckligt snävt för att inte lossna. Den färgade tejpen är ett reflexmärke så att man kan upptäcka och känna igen det märkta djuret i mörkret med strålkastare.
Den pyttelilla radiosändaren med sin långa böjliga antenn sätts fast på fladdermusen med ett hudvänligt medicinskt klister. På så sätt kan man följa honan och hitta hennes hemkoloni. Man kan också studera var hon jagar insekter och hur länge hon är ute innan hon flyger hem till ungen för att ge den mjölk.
Under sommaren bildar flera honor och deras ungar kolonier som de lever tillsammans i. Dessa finns i olika slags håligheter i träd, broar och hus. Kolonierna ligger ofta i närheten av den plats där fladdermössen jagar det vill säga i närheten av vatten. På dagen vilar alla djuren i kolonin och först i skymningen flyger de ut för att jaga. Hanarna vilar också i olika slags håligheter, men de är inte välkomna i honornas yngelkoloni.
Vattenfladdermus i vinterdvala i en gruva. Den hänger i taket på en gruvgång (ort). De flesta svenska fladdermusarterna söker sig om hösten till grottor och gruvor där de går i dvala på ställen som är frostfria under vintern. Det finns också några arter som flyttar söderut på vintern.
Närbild på vattenfladdermus i vinterdvala. Den hänger i fötterna med huvudet nedåt som alla fladdermöss.
Bäver
Bävern, Castor fiber, är vårt lands största gnagare. Den kan väga över 20 kilo och blir 70-100 cm lång, plus svansen på 30-40 cm. Den lever framför allt i vatten och är nattaktiv, så den kan vara svår att få syn på. Däremot kan du se olika spår av dem, som fällda träd. Bävrar bygger hyddor nära vatten. En normalstora bäverhydda blir 1-2 meter höga, 2-4 meter breda och 8-10 meter långa. I extrema fall kan de bli ännu större.
Bävern förekommer lite här och var i Sverige. Ser man omkullfallna träd med de karaktäristiska gnagspånen bredvid, och det ser färskt ut är det tydliga tecken på att det finns bäver i sjön. Då är det bara att tålmodigt ta sig ut sent på kvällen eller tidigt på morgonen, före soluppgången.
Det svenska landskapet har förändrats markant sedan bävern en gång var lika vanlig som nu. Stränder är bebyggda, lands- och järnvägar har dragits fram i landskapet, och större landytor är uppodlade nu. Allt detta kan störas när bävern dämmer upp sjösystem. Land svämmar över, vägbankar undermineras, och värdefulla lövträd fälls.
I mitten av 1700-talet hade den blivit sällsynt, och vid slutet på 1800-talet var den helt utrotad från vårt land. Från en liten spillra av den kvarvarande norska populationen inplanterades 1920 några djur i Bjurälven i Jämtland. Denna inplantering följdes av några till. Från dessa har nu arten återhämtat sig och spridit sig till större delen av Sverige och vi har nu en stam på cirka 100 000 djur. På vissa håll är den så vanlig så att den kommit att bli jaktbart vilt, medan den och dess bo på andra håll fortfarande är fridlysta. Av vårt överskott har vi t.o.m. haft möjligheten att sända bävrar till Donaus stränder i Österrike. (Källa: Naturhistoriska Riksmuséet)
En bäver bygger på sin stora hydda. Ingången är under vattnet. Förutom för sina stora hyddor och dammkonstruktioner är bävern mest känd för att den fäller träd. Det gör den för att få tag i löv och bark till mat samt för att använda till byggnadsmaterial till hyddor och fördämningar. © Ola Jennersten
Början till en fördämning som bävrarna byggt. Den görs både av grenar och jord eller gyttja. Genom att dämma upp vatten i bäckar och åar får bävrarna en damm som blir tillräckligt djup för att inte bottenfrysa under vintern. I en sådan damm kan de lagra grenar som vintermatförråd. Från hyddans undervattensingång kan de sedan simma ut under isen för att hämta av grenarna när de behöver bark att äta.
Björkar som fällts eller håller på att fällas av bäver. Det är de enorma framtänderna som är bäverns verktyg vid fällningen. De grova spånorna visar hur effektiva gnagartänderna är.
Även så tjocka träd som denna asp fälls av bävern. Ett ensamt djur behöver 4 timmar för att fälla ett träd med 25 cm diameter. Ofta arbetar den flera nätter med ett sådant träd.