Insekter och spindlar
Skräddarna är rovdjur och jagar springandes på vattenytan.
Insekterna är mest larvstadier av flygande grupper som olika myggor (stick-, fjäder– och tofsmyggor samt harkrankar) och sländor (dag-, natt-, troll-, jungfru– och flicksländor).
Det finns även vuxna skalbaggar (dykare och virvelbaggar) och skinnbaggar (buk- och ryggsimmare).
Till skinnbaggarna hör också vattenbiet som kan stickas så att det gör ont, den stora klodyveln samt skräddarna som springer på vattenytan.
Det finns flera spindlar som är anpassade till att leva i eller nära våra sötvattenmiljöer. Vattenspindeln lever helt under vattnet och gör t.o.m. en ”luftballong” under vattnet där den vistas, parar sig och får sina ungar. Kärrspindeln springer på vattenväxter och på vattenytan. Den kan dyka vid fara och för att ta byte under vattnet. Brospindeln spinner sitt nät på broar och kajer nära vattnet eller på båtar och färjor.
Stickmygga
Stickmyggorna hör till de vilda djur som alla någon gång kommer i kontakt med. Det är honorna som suger blod från varmblodiga djur. Eftersom larverna (se bilden till höger) lever i sötvatten är myggorna allra vanligast i närheten av sjöar och åar. På bilden syns också en droppe avföring. Myggan tömmer tarmen medan den äter för att kunna äta maximalt.
Mygglarverna lever mest i små vattensamlingar eller på grunt vatten där det inte finns fisk som kan äta upp dem. Dessa larver växer upp i det grumliga vattnet i ett fågelbad. För att andas luft sticker de upp bakänden genom vattenytan.
Fjädermygga
Fjädermyggor kan inte stickas. De har fått sitt namn på grund av hannarnas fjäderlika antenner. Dessa myggor ses ofta i täta svärmar. Larverna lever i vatten, mest i bottenslammet i sjöar och åar.
Hona och hanne av en fjädermyggart parar sig på spetsen av fotografens pekfinger. Honan (t.v.) har trådlika medan hannen har fjäderlika antenner. Hos myggorna sitter inte bara luktsinnet på antennerna utan också hörseln. Hannarna kan med dem höra om en hona har rätt vingljud och tillhör samma art.
Eftersom det ofta är syrebrist där fjädermygglarverna lever
har en del arter (som den på bilden) hämoglobin i blodet så att de kan lagra syre och tidvis leva i syrefri miljö. Det är annars mycket ovanligt med hämoglobin i blodet hos ryggradslösa djur.
I samband med parningen samlas fjädermyggorna i stora svärmar. Parningsflygningen börjar oftast på eftermiddagen och fortsätter tills det blir mörkt.
Nattslända
Nattsländorna är oansenligt färgade liksom många andra djur som är aktiva i skymningen och på natten. De har god nytta av sin kamouflageteckning när de vilar på dagen. Liksom andra sländor lägger de äggen i vattnet och larverna lever och utvecklas på botten.
Många laxfiskar försöker fånga nattsländehonorna när de doppar bakkroppen i vattenytan för att lägga ägg. Sportfiskare gör därför fiskeflugor som liknar nattsländor. Dessa insekter kallas ibland även laxmyggor.
En nattslända vilar på väggen till ett båthus.
Nattsländor parar sig som många andra insekter med huvudena riktade åt olika håll. Det är hannen som är till höger.
Nattsländelarverna gör ett skyddande hölje av små pinnar eller gruskorn och kallas därför husmaskar. Överst till höger ser du huvudet och benen av larven.
En nattsländelarv utan hus. Det är bara huvudet, benen och mellankroppen som är skyddade av tjockt mörkfärgat kitinskelett. Dessa delar är ju utanför huset när larven kryper. Övriga delar, som hela tiden skyddas av huset, är täckta av tunnare kitin. På bakkroppens över- och undersida finns gälar för andningen. Längst bak finns ett par starka kitinkrokar som håller fast huset.
Dagslända
Det finns 46 arter av dagsländor i Sverige. Som namnet säger är de mycket kortlivade som fullbildade sländor. De lever bara tills de har hunnit para sig och lägga ägg och behöver inte äta. Beroende på art kan livslängden vara mellan några timmar till några dagar. Som larv lever de ett år nere i vattnet. Arten på bilden heter sjösandslända. © Lars-Olov Karlsson
Jungfruslända
Det finns två arter av jungfrusländor i Sverige. De känns igen på att vingarna är färgade, helt eller till stora delar. Deras flykt är också mer fladdrande än andra sländors och påminner mest om fjärilarnas. Bilden visar en hona av blåbandad jungfruslända. © Lars-Olov Karlsson
Flickslända
Flicksländor vilar till skillnad mot trollsländorna med vingarna längs med kroppen. Larverna lever i vatten. Detta är en nykläckt hane. Därför har den inte fått så klara färger ännu.
Flicksländan lägger sina ägg i vattnet. Där lever larverna som
rovdjur tills de blivit lika stora som de vuxna.
När de ska förvandlas till färdiga sländor kryper de upp ur vattnet
på ett vasstrå och lämnar larvhuden. När de har torkat någon tid
kan de flyga iväg.
Dykare
Dykarna är skalbaggar och nära besläktade med jordlöparna. Det finns ca 150 arter i Sverige. De största arterna blir ca 4 cm långa och hör till våra största skalbaggar. Både de vuxna och larverna är rovdjur som lever i vatten. De vuxna är snabba simmare tack vare sina speciella årformade bakben. Med sina kraftiga käkar kan de fånga småfisk och andra vattenlevande djur. De vuxna dykarna andas luft genom att vid behov sticka upp bakänden i vattenytan. Dykare kan även flyga som nästan alla skalbaggar.
Bilden visar en hane av en av de stora arterna. Hanarna känns igen på de stora sugskålarna på frambenen. Med dem kan de hålla sig kvar på honans rygg under parningen. Honans ryggsida (täckvingarna) är också mer räfflad än hanens.
En hane och en hona av en dykarart håller på att äta på en småspigg som de fångat, samtidigt som de fyller på luftförrådet under täckvingarna vid vattenytan. Det är hannen som är till vänster.
© Lars-Olov Karlsson
Dykare är rovdjur och har därför kraftiga käkar med vilka de kan döda och stycka sina offer.
Hos hannarna av alla större arter av familjen är frambenens tarser utplattade och besatta med små sugkoppar, med vilka han håller fast honan vid parningen.
Virvelbagge
Virvelbaggar är små skalbaggar som liknar dykarna. De simmar omkring i sicksack på vattenytan, ofta många tillsammans. Ögonen är uppdelade i en övre halva som ser bra i luften och en nedre halva som ser bra i vatten. På bilden syns de tillsammans med en skräddare vilket passar bra eftersom virvelbaggar ibland brukar kallas för sömmerskor. Virvelbaggarna lever både som vuxna och larver mest av mygglarver. Det finns 12 arter i Sverige. På bilden ser du också en skräddare i mitten.
Buksimmare
Buksimmare. Dessa skinnbaggar simmar med ryggen uppåt medan ryggsimmarna simmar med buksidan uppåt (precis som vi själva gör när vi simmar ryggsim).
Ryggsimmare
Ryggsimmare är rovdjur som fångar och suger ut mindre vattendjur, t.ex. insektslarver, fiskyngel och grodlarver. På undersidan har de en lång vass sugsnabel.
© Ola Jennersten
När ryggsimmaren kommer upp till ytan för att andas har den buksidan uppåt och ryggen neråt. Det är dess vana att simma ”uppochner” som har gett den dess namn. Den simmar framför allt med de långa, årlika bakre benparen.
Trollslända
Trollsländor känner man igen på att de vilar med vingarna rakt ut från sidorna. De är rovdjur och fångar flugor och andra flygande insekter. Larverna, som lever i vatten, är också rovdjur och kan ta små fiskyngel och grodlarver. När de vuxit färdigt (det kan ta mer än ett år) kryper de upp ur vattnet och förvandlas till vuxna trollsländor. Man kan ofta se den sista larvhuden som spruckit upp i ryggen kvarlämnad på ett grässtrå strax ovanför vattenytan.
Den här arten heter blodröd ängstrollslända. Men det är bara hanen som är ”blodröd”.
Honan av arten blodröd ängstrollslända är mer kamouflagefärgad än hannen.
Trollsländelarv som snart ska kläckas till fullbildad trollslända. Lägg märke till de stora vinganlagen på ryggen.
Det ser nästan ut som en riktig trollsländelarv men de tomma ögonen avslöjar att det bara är en larvhud (kallas också exuvium). Om bilden varit tagen från ryggsidan hade man också sett hålet som trollsländan kröp ut igenom.
Klodyvel
Klodyveln eller vattenskorpionen är ett rovdjur, som har det främre benparet omvandlat till stora gripklor. Dessa används till att fånga grodlarver, fiskyngel och andra vattendjur, som sedan sugs ut med den vassa sugsnabeln. I bakänden har klodyveln ett långt andningsrör som den sticker upp genom vattenytan när den behöver byta ut luftförrådet under vingarna.
© Lars-Olov Karlsson
Skräddare
Skräddare är skinnbaggar som använder de fyra bakersta benen till att springa på vattenytan och de två främre till att fånga mindre insekter som de sedan suger ut. Skräddaren på bilden nedan håller just på att suga i sig innehållet i en stickmygga som den fångat.
Kärrspindel
Kärrspindeln är lätt att känna igen på sina ljusa streck utefter sidorna. Den kan springa på vattnet och fångar ofta insekter som fallit i vattnet, men den kan också dyka och ta olika byten som insektslarver och småfisk under vattnet.
Kärrspindelns ansikte med de åtta ögonen i närbild. Kärrspindeln och Skräddarspindeln (Dolomedes plantarius) är de två största spindelarterna i Sverige. Honan kan nå en kroppslängd på upp till 22 millimeter
Brospindel
Brospindelhona under ett räcke på en färja. Genom att åka färja har denna spindelart spritt sig till nya länder, bl.a. från Sverige till Estland. Denna art tillhör gruppen hjulspindlar och är nära släkt med korsspindlarna.
Brospindelhane på samma färja. Att det är en hane ser man på de tjocka pedipalperna, ”boxhandskarna”, framtill. Jämför med honans smala pedipalper! Hannen använder sina som injektionssprutor vid parningen efter att ha sugit upp sin sperma i dem!