Vass

Bladvass, vass eller rörvass (Phragmites australis)

Bladvassen är vårt största gräs och kan bli fyra meter hög.
Den växer i breda bårder utefter stränderna i näringsrika sjöar.
Det är en viktig art som många fåglar och insekter är beroende av

Gäddnate

Gäddnate (Potamogeton natans)

Gäddnaten är en av de vanligaste natearterna i Sverige. Det finns 20 arter i landet

Säv

Säv (Schoenoplectus lacustris)

Säv eller kolvass, som den också kallas, har en mycket porös märg som gör att den flyter bra. Därför har den redan på medeltiden använts till simdynor och enkla flottar. Barn har också i alla tider gjort leksaker i form av ankor och båtar av den.

 

Bild från slutet av medeltiden (tryckt 1555) som visar två personer med simdynor. Den vänstra använder säv och den högra uppblåsta lädersäckar.

Kaveldun

Bredkaveldun (Typha latifolia)

Det finns två arter av kaveldun i Sverige. Bilden visar den vanligaste, bredkaveldun (Typha latifolia). Den är större och har bredare blad än smalkaveldun. Till höger ser du en närbild på hon- och hankolv.

 

Bredkaveldun - Typha latipholia

Överst syns de överblommade hanblommorna med ståndare och nederst den tjocka honkolven som senare kommer att spricka upp och sprida tusentals frön. De flyger långt med vinden p.g.a. sina fröhår.

Näckmossa

Näckmossor (Fontinalis)

I bäckar, åar och älvar växer näckmossan. Den hör till våra största mossor. Vid lågvatten kan den ibland vara ovanför vattenytan (bilden ovan) men dör om den torkar ut under längre tid. Bäst trivs den om den hela tiden är under vattnet (bilden till höger).

 

Fontinalis

Näckmossa användes förr till att täta kring husens skorstenar för att den ansågs brinna dåligt. Det andra ordet i det vetenskapliga namnet, antipyretica, betyder ”mot eld”.

Grönslick

Grönslick (Cladophora glomerata)

Grönslick är en grönalg som trivs både i rinnande och stillastående sötvatten. Den finns också i Östersjöns bräckta (halvsalta) vatten.

Vattenpest

Vattenpest (Elodea canadensis)

Vattenpest härstammar från Nordamerika och blev på 1840-talet införd till Europa där den i vissa vattendrag, till exempel Elbe, förökade och utbredde sig i så mycket att den hotade skeppsfarten med ganska svåra hinder. Den förökar sig genom att lösryckta stycken och skottspetsar sprids med strömmande vatten och vattenfåglar och sedan växer ut till en ny individ. Sedan 1880 har vattenpesten funnits i södra Sverige, först inplanterad i Västergötland och sedan spridd till flera andra ställen, i åar och dammar.

Starr

Det finns ungefär 110 arter av starr i Sverige. De flesta växer i fuktiga naturtyper. Många har varit viktiga som foder till kreatur och ett par arter har använts som skohö istället för strumpor i äldre tider. Bilden ovan visar blommande norrlandsstarr (Carex aquatilis). De gröna axen med ljusa pistillmärkesflikar innehåller honblommor och de mörka axen med bruna ståndare innehåller hanblommor. Pollenet förs med vindens hjälp från han- till honblommor.

Norrlandsstarr (Carex aquatilis

Norrlandsstarr

Flaskstarr (Carex rostrata)

Flaskstarr finns över hela landet och är en av de starrarter som använts till skohö i Norrland, särskilt av samerna.

Al

Alens honhängen tar tidigt på våren med vindens hjälp emot pollen från hanhängena. Detta sker innan bladen slagit ut. Efter lövsprickningen mognar honhängena till kotteliknande fruktställningar som också brukar kallas alkottar. Bilderna visar klibbal som finns i södra Sverige. I norr finns en nära släkting, gråalen, som inte vill växa lika blött som klibbalen. Båda dessa alar lever i symbios (samlevnad) med en bakterie (aktinomycet) som finns i gallbildningar på rötterna och kan göra om luftkväve till nitrat.

Klibbal (Alnus glutinosa)

Klibbalen tycker om att stå med ”fötterna” i vattnet.

Frankia alni

I dessa rotgaller finns de bakterier (Frankia alni) som kan binda luftens kväve så att det blir tillgängligt för alen i form av nitrat. Precis som ärtväxterna är alltså alarna självförsörjande på det kväve de behöver.

alkottar

Alkottar på sommaren. Eftersom alen ofta växer nära eller t.o.m. hängande över vattnet och släpper ut fröna på vintern så hamnar de ofta på isen. Med isen och vattnet kan alfröna spridas långt iväg till andra stränder där de kan börja gro.

alhängen

De korta violetta hängena överst i bilden är honhängen och de långa är hanhängen. På hanhängena syns de gula ståndarna där pollenet bildas.

Grönsiska (Spinus spinus)

Grönsiskan äter gärna alfrön på vintern…

Gråsiska (Acanthis flammea)

…liksom gråsiskan.

Knäckepil

Knäckepil eller skörpil (Salix fragilis)

Knäckepilen är en införd trädgårdsväxt som förvildats tidigt, kanske redan på medeltiden. Den kallas så för att dess grenar lätt bryts av. Sedan kan de flyta med vattnet och börja gro på en helt annan plats. Det är alltså en slags fortplantning och spridning utan frön. Man brukar tala om vegetativ förökning och spridning.

Pors

Pors (Myrica gale)

Porsen har en stark och angenäm aromatisk lukt. Den lever liksom alarna i symbios med en bakterie som finns i knölar på rötterna och kan göra om luftens kväve till nitrat

Strandlysing

Strandlysing eller videört (Lysimachia vulgaris)

Strandlysingen är en vacker växt som lockar särskilda vildbin med en speciell olja istället för nektar. (På samma sätt gör släktingen topplösa som växer på liknande platser.) Bina blandar oljan med pollen och föder upp larverna på detta. Själva äter de nektar från andra växter. Strandlysing kallas också videört. En nära släkting som heter praktlysing odlas i trädgårdar.

Fackelblomster

Fackelblomster (Lythrum salicaria)

Fackelblomster är en växt som trivs på sjö- och åstränder liksom i Östersjöns skärgård. Humlor besöker gärna fackelblomstret för att samla nektar och pollen.