Fåglar
Rödhaken är en fågel som knappast saknas i någon skog i Sverige. Den lever av insekter och andra smådjur på marken och följer gärna efter människor och djur (t.ex. vildsvin) som gräver eller bökar för att ta maskar och annat som kommer fram. © Lars-Olov Karlsson
Ungefär 120 svenska fågelarter lever framför allt i skogen. Bland dem finns arter som jagas för köttets skull som tjäder, orre, järpe, dalripa och morkulla.
En viktig grupp är de nattaktiva ugglorna som står överst i näringskedjan och lever på mindre däggdjur och fåglar. Deras dagaktiva motsvarighet är rovfåglarna, t.ex. hökar och vråkar. Karakteristiska för skogen är också hackspettarna, duvorna, korsnäbbarna, trastarna och mesarna samt kråkfåglarna korp, kråka, lavskrika, nötkråka och nötskrika.
Förutom hackspettarna finns det två småfåglar som är bra på att klättra på skogens trädstammar. Den ena är trädkryparen som finns i löv- och barrskog i nästan hela landet. Den andra är nötväckan som trivs i löv- och blandskog och har samma utbredning som hasseln, dvs. Götaland, Svealand och sydligaste Norrland.
Skogens vanligaste fåglar är lövsångaren och bofinken. De finns över nästan hela landet. Även rödhaken är vanlig. En av skogens underligaste fåglar är stenknäcken. Den är ganska sällsynt och finns bara i södra Sverige. En av de vanligaste skogsfåglarna är också landets minsta. Det är kungsfågeln, som bara väger omkring 5 gram.
Rödhake
Boet bygger rödhaken i en liten hålighet i en slänt eller i en murken stubbe så att det är skyddat uppifrån och från tre sidor. Det görs av mossa, gräs och annat värmeisolerande växtmaterial. © Lars-Olov Karlsson
Rödhakebo med små ungar. Fågelungars gap är oftast klart färgat för att stimulera föräldrarna att mata dem mycket. © Lars-Olov Karlsson
Rödhakebo med ägg i en rutten stubbe. Honan kommer att lägga 2—4 ägg till, innan ruvningen börjar.
Rödhakebo med små ungar i en annan stubbe. Två av de fyra ungarna gapar efter mat.
Tjäder
Tjädern kan man hitta i öppen äldre barrskog. De kan förekomma i skog som är över 70 år‚ men föredrar helst skog som är över 90 år, och undviker områden med stora inslag av lövskog. Sommartid vistas den mest på marken men tillbringar alltid natten i träd, med undantag för honan under ruvningstiden och när ungarna är små.
Tjädern äter helst diverse växtdelar som knoppar, späda blad, säd, frön och bär, men den äter också insekter, larver och maskar, särskilt ungarna matas med insekter. Under vintern utgör tallbarr den huvudsakliga födan. För att barren under matspjälkningen effektivare skall sönderdelas sväljer tjädern även småstenar.
Det förekommer sällsynt men regelbundet hybrider mellan tjäder och några andra skogsfågelarter. Rackelhane är en korsning mellan tjäder och orre) och riptjäder är en korsning mellan dalriptupp och tjäderhona.
Tjäderns läten under spelet brukar delas upp i knäppningarna, klunken och sisningen. Under sisningen, som varar drygt 3 sekunder och är mycket ljudlig på nära håll, vibrerar tuppen kraftigt med huvudet. Då ser och hör han knappast vad som sker omkring honom. Detta utnyttjades av jägarna förr i tiden på så sätt att de tog några snabba steg närmare den spelande tjädern varje gång sisningen hördes. Till sist kunde de komma inom skjutavstånd. Tjäderhönan är ganska olik tuppen och har mest rödbruna färger.
Tjäderhöna. © Bo Larsson.
Tjädertupp © Ola Jennersten
Orre
Orrtuppar som spelar på en mosse på våren. Både tjäder- och orrtuppar har ett slags uppvisningsspel i soluppgången. Där kan hönorna välja ut en lämplig fader till sina kycklingar. Parningen sker oftast i närheten av spelplatsen.
© Ola Jennersten
Järpe
Järpen är ett omtyckt jaktbyte för många jägare. Varje år skjuts 10.000 — 15.000 stycken, de flesta i Norrland. Bilden visar en höna. Tuppen har en svart haklapp. Detta är skogens minsta hönsfågel. Den lever på sommaren av olika örter och bär. På vintern äter den hängen och knoppar av lövträd, särskilt al.
Dalripa
Dalripan ser man lättast i fjällbjörkskogen men den häckar faktiskt i större delen av det norrländska barrskogsområdet.
© Ola Jennersten
Morkulla
Morkullhannen flyger på våren och försommaren en speciell spelflykt över skogen. Den sker i skymningen och gryningen och man ser vanligen bara fågelns silhuett. Förr jagade man morkullorna vid dessa tillfällen men det är inte tillåtet längre. Deras spelflyktslätet är mycket speciellt: orrrt….orrrt…orrrt..orrrt..pisst.
Ugglor
Ugglor är rovfåglar som är specialiserade att jag i mörker. Ugglor varierar mycket i storlek, där den minsta arten i Sverige, sparvugglan, bara väger en femtiondel av den största arten, berguven. (Ordet uv används bara om de största arterna ugglor.) Trots storleksskillnaderna så liknar alla ugglor varandra med stora huvuden, korta stjärtar, kryptisk fjäderdräkt och runda ansiktsskivor runt ögonen. Vingarna är stora, breda, rundade och långa. Som är fallet med de flesta rovfåglar är honorna oftast större än hannarna, annars ser könen lika ut. Fjädrarna är mjuka och basen av varje fjäder är dunig vilket möjliggör tyst flygning. Många arter har örontofsar som exempelvis berguven och hornugglan. Ugglor har mycket bra hörsel och öronen är asymmetriska (sitter på olika höjd) vilket gör att ugglan kan lokalisera ett ljud med bara hörseln. Förutom att höra bra, har ugglor stora ögon i förhållande till sin kroppsstorlek vilket gör att de även ser bra i dåligt ljus.
Pärlugglan är den näst minsta av våra ugglor. Den finns i barrskogar över nästan hela Sverige och är troligen den uggla som det finns flest av i Sverige. Äggen lägger den i trädhål där spillkråkan bott tidigare men den flyttar också gärna in i holkar av lämplig storlek.
Nyss utflugen pärluggleunge. Lägg märke till stickmyggorna, en på huvudet, en på ugglans högra sida under vingen och en på ugglans vänstra fot! Det är inte bara människor som har problem med blodsugande myggor!
Hornugglan har örontofsar och ser lite grann ut som en berguv men är bara hälften så stor. Den är något mindre än kattugglan. I motsats till de andra ugglorna i skogen är den en flyttfågel som drar söderut på hösten.
Sparvugglan är inte större än en domherre. Efter katt- och pärlugglan är den Sveriges tredje vanligaste uggla. Den finns över större delen av landet där det finns granskog och lever mest av sorkar och småfåglar.
© Lars-Olov Karlsson
Kattugglan förekommer i Sverige så långt norrut som till södra Västerbotten och är den vanligaste av Sveriges ugglor tillsammans med pärlugglan. Kattugglan kan man ofta höra även inne i städerna.
En nästan flygfärdig unge av kattuggla på marken under den holk där den föddes. Ungarna lämnar boet efter ca 4 veckor, innan de kan flyga ordentligt. Istället kan man på nätterna höra dem tigga mat av sina föräldrar i skogen i närheten. Detta kommer de att fortsätta med i ett par månader innan de lärt sig att fånga möss och sorkar själva i tillräcklig mängd.
Berguven är den största av våra 11 ugglearter.
Närbild av berguv i hotställning.
Den fanns förr över hela Sverige men jagades och förföljdes så att den utrotades från nästan hela landet. Efter uppfödning och utplantering börjar den återigen finnas på allt fler platser. Nu har den också blivit stadsfågel på många håll och lever av stadsduvor och råttor. Man kan också hitta den på större soptippar och återvinningsstationer där den jagar gnagare.
Man kan väl knappast säga att berguvsungar är vackra. Det är lätt att förstå att det förr fanns folk som trodde att det var troll som bodde i bergen.
Lappugglan är den näst största ugglan. Den finns framförallt i Norr- och Västerbotten men har på senare år spridit sig söderut. Som andra ugglor lever den mest av gnagare.
Hökar
Det finns två arter äkta hökar i Sveriges skogar: duvhök och sparvhök. Eftersom honorna är betydligt större än hanarna inom varje art så kan man säga att det egentligen finns fyra hökar som väljer byten av olika storlek som passar dem. Duvhökshonan är störst och kan ta ganska stora byten som kråka, ringduva, morkulla, gräsand och orre. Sparvhökshanen är Sveriges minsta rovfågel och tar småfåglar som mesar och sparvar. Sparvhökshonan och duvhökshanen tar byten däremellan som trastar, hackspettar, kaja etc.
Duvhökshonan spanar efter byte från en frostig tall. Kanske kan hon överrumpla en passerande nötskrika. © Lars-Göran Abrahamsson
Sparvhökshona som döljer sig i ett buskage. © James Lindsey
Kråkfåglar
Det häckar åtta arter i familjen kråkfåglar i Sverige. Förutom kråka är det främst den mindre kajan, den svartvita skatan och den stora korpen som är Sveriges mest välkända kråkfåglar. I Skåne är råkan dock den överlägset vanligaste kråkfågeln. Övriga arter som häckar i Sverige är nötskrika, lavskrika och den ganska sällsynta nötkråkan. Utav dessa är nötskrikan, lavskrikan och korpen de som är mest förknippade med skogen.
Korpen är helsvart och betydligt större än kråkan. Den har också mycket grövre näbb. När de flyger kan båda se svarta ut mot himlen och storleken vara svår att avgöra. Då ska man titta på stjärten. Korpens är tydligt kilformad i spetsen medan kråkans är tvärskuren. Om de låter kan man få hjälp av att korpen säger sitt eget namn.
© James Lindsey
Kråkan är en allätare som klarat sig bra trots att den vissa tider utsatts för hård jakt. Den har ansetts som skadedjur och det betalades länge ut skottpengar om man lämnade in fötterna till landsfiskalen (d.v.s. polisen).
Nötkråkan lever mest av hasselnötter som den samlar på hösten och gömmer på olika ställen i skogen. När det saknas nötter äter den granfrön och ekollon. Denna fågelart är lätt att känna igen med sina vita pilspetsfläckar på brun bakgrund.
© Görgen Göransson
Nötskrikan samlar på hösten ekollon, bokollon och hasselnötter som hon gömmer på olika ställen i marken för att ha till vintern när det är ont om annan mat. Man säger att fågeln hamstrar mat. På liknande sätt gör bl.a. nötkråka, nötväcka och ekorre. Eftersom många ollon och nötter blir kvarglömda hjälper djuren på detta sätt ekar, bokar och hasslar att planteras långt bort från moderträdet.
© Lars-Olov Karlsson
Lavskrikan är mindre än sin släkting nötskrikan. Den är känd för att vara mycket orädd och tar ofta mat direkt ur handen. Du hittar den i Norrlands barrskogar där dess största fiende är nötskrikan som tar dess ägg och ungar om den kan. © Ola Jennersten
Hackspettar
I Sverige finns hackspettar över hela landet – men alla arter finns inte överallt. Alla hackspettar är knutna till skog av olika slag men vissa föredrar äldre barrskog medan andra föredrag lövskog eller blandskog. Alla de svenska äkta hackspettarna (undantaget göktyta som är en släkting) letar efter larver att äta genom att hacka på stammar.
Gröngölingen tar stora skalbaggslarver som exempelvis barrträdslöpare (nedan) under barken eller inuti trädstammarna på sommaren. På vintern lever den på myror som den gräver fram i myrstackar under snön. Bilden visar en hona vid boet och en stor unge som tittar ut. Hanen har rött också i det svarta mustaschstrecket under ögat. © Ola Jennersten
Här har gröngölingen grävt sig in för att äta av myrorna som ligger i vinterdvala längst in i stacken.
Larv av barrträdslöpare under tallbark. Larven lever av den näringsrika inre delen av barken. Därför är det, som här, oftast undersidan av djuret som syns när man lyfter på barken.
Barrträdslöparen tillhör gruppen långhorningar bland skalbaggarna.
Spillkråkan är Sveriges största hackspett. Den är kolsvart med lite rött på huvudet och trivs bäst i barrskogar, men hittas även i lövskog. På vintern lever den mest på hästmyror som den hackar fram ur tjocka trädstammar. De flesta hackspetthannar trummar på grenar och stammar som en slags sång för att locka till sig en hona och för att hålla andra hannar på avstånd från reviret. Ofta använder de då en torr gren som ger ett kraftigare ljud. Denna spillkråkehanne har hittat en perfekt död grenstump som får hans trumning att höras långt. © James Lindsey
Granstam med hästmyrebo inuti. Spillkråkan har hört hästmyrorna röra sig inne i stammen. Sedan har den hackat upp flera hål in till myrorna. Till slut har den sträckt ut sin masklika, klibbiga tunga långt in i myrboet och fångat myrorna med den.
Par av större hackspett vid boet. Hanen kommer med mat till ungarna och honan är på väg ut efter att ha värmt dem. Hackspettarna har en kraftig näbb som de använder både när de letar efter skalbaggslarver under barken eller inuti trädstammar och när de hackar ut bohål i levande eller döda stammar. De kan göra sitt bo t.o.m. i den hårda eken. På vintern äter den större hackspetten mest tall- och granfrön som den tar i kottarna.
Hona av större hackspett. Att det är honan och inte den snarlika hanen ser man på att det inte finns något rött på fågelns huvud. På bilden syns också den typiska hackspettfoten med två tår framåt och två bakåt.
Mesar
Mesarna är till större delen små kompakta skogslevande arter som ofta har en kort, rak och konisk näbb med små fjäderklädda näsöppningar. De häckar i hål och lägger vitspräckliga ägg. Många av arterna inom familjen är mycket anpassningsbara med en varierad föda som bland annat består av olika sädesslag och insekter. Många av arterna finns inte bara i skogen utan lika gärna i människans närhet och då de flesta stannar över vintern ses de ofta vid fågelbord. Många arter har visat sig vara läraktiga och opportunister i sitt val av föda.
Blåmesen är den näst minsta av mesarna. Bara svartmesen är mindre. Boet bygger blåmesen i holkar och trädhåligheter.
Blåmes på boet i en hålighet i en trädstam (se bilden nedan).
Blåmesens bo består mest av mossa och är fodrat med värmeisolerande ull, hår och fjädrar. De kan lägga över 10 ägg i en kull.
Blåmesar är små fåglar och vill ha ett riktigt litet ingångshål där deras ägg och ungar är säkra för rovdjur.
Talltitan är en fågel som hör hemma i barrskogen. Till skillnad från den snarlika entitan så brukar man normalt inte hitta den i trädgårdarna eller vid fågelbordet på vintern. © Tero Niemi/N
Entita i en rönn. Entita kallas också för kärrmes vilket dess latinska namn Poecile palustris betyder. Entitan trivs i bland- och lövskog, och man hittar den också i trädgårdar.
© Tero Niemi/N
I merparten av sitt utbredningsområde lever Tofsmesen i barrträdsområden. Tofsmesarna bygger bon i murkna stubbar, och håller sig ofta långt ner i träden för att äta
© Tero Niemi/N
Talgoxens är Sveriges största mes. Talgoxen och de andra mesarnas vita kinder hjälper troligen fåglarna att reflektera ljuset in i trädens mörka barkspringor där de söker mycket av sin föda, särskilt under den mörka årstiden. Trädkrypare och nötväcka har en vit undersida som kan fylla samma funktion.