Förr och nu

Skogen har i alla tider varit viktig för människors försörjning i Sverige. Skogsbruk har bedrivits i århundraden.

När istidens tjocka glaciärtäcke för ca 10.000 år sen försvann över Sverige fanns först närmast isranden ett ganska öppet landskap utan egentlig skog men med en buskvegetation som huvudsakligen bestod av videarter och enbuskar.

Havtornet som nu är en kustväxt var vanligt. Tall, björk och gran kom också in tidigt. Tall och björk kunde bilda träddungar men granarna var oftast förkrympta och liknade fjällens och kusternas krypenar. De fanns mest i bergstrakterna. Det största djuret var renen men den fanns troligen bara i de högsta fjälltrakterna. Fjällräven var också vanlig.

Under de 2000—3000 första isfria åren rådde mycket varma och torra somrar samt kalla och snöfattiga vintrar. Granen trivdes inte i detta klimat och förde en mycket tynande tillvaro medan björk, tall och hassel började bilda sammanhängande skogar. Ädellövträden ek, alm och lind bredde också ut sig och fanns ända upp till den nuvarande skogsgränsen för fjällbjörk.

I den fjällnära skogen fanns också sibirisk lärk (Larix sibirica) — ett barrträd som fäller barren om vintern. Trädgränsen låg i fjällen 300—400 meter högre än nu. De större djuren, som fanns åtminstone i södra Sverige, var uroxe, visent (europeisk bison), kronhjort och vildsvin. Dessa djur kunde förmodligen genom sitt betande hålla vissa delar av skogen öppna. De tidiga stenåldersmänniskorna bodde mest vid kusterna där de var fiskare och säljägare. Men ibland gjorde de jaktexpeditioner in i skogarna.

För knappt 6.000 år sedan dominerades Sverige av ädellövskogar med ek och lind medan almen nu började minska kraftigt. Klimatet var fortfarande varmare än nu. Stenåldersmänniskorna utnyttjade skogen som svedjebrukare. Det innebar att man högg ner och brände skogen på ett litet område. Sedan odlade man korn, vete och hirs i några år tills marken var utsugen och inte gav bra skörd längre. Därefter upprepade man samma sak igen på ett nytt område. Vid denna tid började man också hålla husdjur som nötkreatur, får, getter och svin.

Under bronsåldern som började för nästan 4.000 år sedan hade man kor, får och getter som betade i skogen och svin som utnyttjade ekarnas näringsrika ollon. Djuren hölls utomhus hela året. Klimatet var fortfarande varmt med milda och snöfattiga vintrar. Svedjebruket och odlingen ökade och människorna började sluta sig samman i byar. Med början vid norrlandskusten ändrades klimatet och blev svalare och fuktigare så att granen kunde trivas och bilda sammanhängande skogar som trängde undan tall- och lövskogarna från många områden.

Under järnåldern, som började för ca 2.500 år sedan, fortsatte klimatet att ändras. Somrarna blev svalare och regnigare samtidigt som vintrarna blev snörikare och längre. Detta passade granen perfekt. Granskogen bredde ut sig väster-, norr- och söderut tills den täckte större delen av landet utom de nordligaste och sydligaste delarna.

Ungefär samtidigt vandrade boken in från söder. Nu började man ha husdjuren inomhus på vintern samt samla in och torka vinterfoder åt dem. Förutom hö från ängarna tog man stora mängder lövhö i skogen, både genom att hamla lövträd och genom att hugga ner dem. Hamling innebär att man skördar grenar utan att döda trädet

Under 1600- och 1700-talen började människan öppna upp och tränga undan skogen alltmer. Resurserna i skogen användes på en mängd sätt. Man jagade, satte upp bistockar (ihåliga trädstammar som blev bebodda av honungsbin) för att få honung och vax, brände björkved för att få pottaska (tvättmedel) samt tog klenvirke till gärdsgårdar, broar och annat.

I samband med gruvdrift och metallutvinning behövdes stora mängder träkol. I sydvästra Sverige trängde allt större ljunghedar undan skogen. Allt detta gjorde att skogen minskade och försvann över stora områden. Samtidigt accelererade utrotningen av de stora rovdjuren varg, björn och lo. Också rovfåglar, ugglor och korp förföljdes. Bävern jagades skoningslöst p.g.a. den dyra bävergällen.

Under 1800-talet och första halvan av 1900-talet fortsatte decimeringen av skogarna genom att efterfrågan på sågat virke till hus och möbler ökade alltmer och en mängd sågverk anlades. Den naturliga föryngringen försvårades p.g.a. det intensiva skogsbetet. Återplantering av större hyggen blev nu allt vanligare. Utrotningen av rovdjur och bäver fortsatte tills de stora rovdjuren var undanträngda till fjälltrakterna och bävern var utrotad. Också älg, kronhjort och rådjur jagades tills de nästan försvann. Detsamma gällde t.ex. sångsvan och grågås.

Under andra halvan av 1900-talet har avverkningarna fortsatt med alltmer utbyggda nät av skogsbilvägar, vidsträckta kalavverkningar, hyggesplöjningar och skogsgödsling. Skogsplantering sker nu rutinmässigt efter större avverkningar. Samtidigt har skogsbetet upphört. Älg och rådjur har återkommit och nästan exploderat i antal. Bävern och berguven har återinplanterats och ökat kraftigt. Också korp, sångsvan och grågås har återkommit i normalt antal. De stora rovdjuren har börjat öka och vidga sin utbredning.

Hamling

Kolning

Träkol framställdes förr i s.k. kolmilor. (Dessa fick ofta kvinnonamn, som på bilden till vänster.) Man ställde stora mängder ved på högkant och täckte alltsammans med granris, mossa, jord och kolstybb. Sedan tände man milan längst ner i mitten och släppte bara in så mycket luft att elden pyrde. Då fick man en s.k. torrdestillation, vilken resulterade i rent kol och en stor mängd gaser, huvudsakligen vattenånga. Arbetet med att hålla milan så att den varken slocknade eller flammade upp krävde stor yrkesskicklighet men var också mycket riskabelt. Många kolare omkom när de försökte täta milan upptill efter att den flammat upp. En mila brann i ca 14 dagar innan kolet var klart.

Vildsvin

Ljunghedarna

Ljunghedarna hölls öppna genom att man brände dem med jämna mellanrum. På så sätt fick man också späd ljung som blev bra bete till djuren.