Förr och nu

Äldre bebyggelse vid torget i Skanör 1935. © Helsingborgs stad, Stadsbyggnadskontoret

Det vilda livet har i alla tider följt människan. Vissa arter är mer eller mindre helt anpassade till att leva i människans närhet. Några arter har först på senare tid flyttat in i våra samhällen. Dessutom har vi människor avsiktligt tagit med oss nya arter av exempelvis träd och buskar in i städerna.

När människor i Sverige under medeltiden började flytta ihop i små städer så handlade det om tätorter som var mycket olika våra nuvarande. Husen var från början små envåningshus av trä med torvtak. På taken växte mossor, taklök och en mängd andra växter. Nästan alla familjer hade husdjur som man under natten delade hus med. Det var höns, ankor och grisar som fick gå mer eller mindre fritt på gatorna och söka föda. Detsamma gällde hundarna. Kor och getter drevs ut ur staden på bete av en vallflicka eller vallpojke varje morgon och hem igen på kvällen.

Så här såg husens torvtak ut på sommaren, med mossa, gräs och blommande taklök. Det var inte ovanligt att man band en get på taket så att den skulle få äta av gräset. Under grästorvorna fanns ett vattentätt lager av björknäver.

Att man bodde tätt tillsammans och ihop med djuren gjorde att hygienen var dålig. Överallt fanns djurens gödsel och människornas torrdass tillgängliga för tusentals flugor som utvecklades under sommarhalvåret. Dysenteri, tyfus och andra tarmsjukdomar var vanliga, särskilt hos barnen. Loppor och löss fanns i de flesta hem. Den svarta råttan och husmusen var vanliga och omöjliga att stänga ute ur husen.

Den svarta råttan levde mera inne i boningshusen och närmare människorna än den bruna som på 1800-talet ersatte den. Därför var den också farligare som smittspridare

Särskilt den svarta råttan skulle visa sig vara en stor olycka. Den har en speciell loppa som kallas råttloppa eller pestloppa och som kan sprida pest till människor om den blir smittad. Vid mitten av 1300-talet kom pesten från Ostasien till Europa. På tre år spreds den — med hjälp av råttor och deras loppor — från Medelhavsområdet till våra trakter, där den blivit känd som digerdöden.

Man tror att nästan halva Sveriges befolkning dog i denna epidemi. Mindre pestepidemier återkom sedan många gånger. Sista gången var 1710. Från 1790-talet och framåt kom den bruna råttan till vårt land som fripassagerare i lastbåtar och under 1800-talet spred den sig och kom att ersätta den svarta som nu inte längre finns kvar i Sverige.

Hästgödseln i städerna var förr den viktigaste födan för gråsparvarna under en stor del av året. Hästen har en ganska ofullständig matsmältning. Om den har ätit havre eller annan säd så finns det alltid kvar en del hela korn i avföringen. Det är dessa som gråsparvarna letar fram och äter upp.

Allteftersom hästar blev vanliga som dragare i städerna blev gråsparven troligen den vanligaste stadsfågeln. Den lever ju till stor del av osmälta sädeskorn i hästgödseln, särskilt vintertid. En viktig förändring för många djur var när man började bygga flervåningshus av sten med tegeltak och skorsten.

Då kunde många djur, som annars bor i bergsskrevor eller ihåliga träd, hitta skyddade boplatser t.ex. högt uppe under takskägg och takpannor eller i skorstenspipor. Detta ökade den biologiska mångfalden av fladdermöss och fåglar i städerna. De fåglar som flyttade in eller blev vanligare var bl.a. kajor, pilfinkar, sädesärlor, tornsvalor, hus- och ladusvalor samt starar. När det fanns uppvärmda hus kunde den nordiska fladdermusen leva och fortplanta sig även i Norrland.

Under 1800-talet började förvildade tamduvor att finnas här och där i städerna. En rad fåglar vandrade sedan in under 1900-talet, lockade av kortklippta gräsmattor och senare även av fågelholkar och vintermatning med fröer och talgbollar. Det var först koltrast och sedan björktrast, ringduva och råka. Därefter bl.a. flugsnappare, rödstjärt, turkduva, talgoxe, blåmes och nötväcka. Också igelkotten bytte ut det allt svårare lantlivet mot villaträdgårdarna och kyrkogårdarna i staden.