Mer om hur steklarna bygger sina bon

Nattfjärilslarv som blivit dåligt bedövad och försöker rymma från en solitärgetings rör.

De olika steklarna använder de ihåliga pinnarna till att bygga boceller till sina larver. En stekelhona börjar med att göra i ordning en cell längst in mot tvärväggen. Där samlar hon mat till den larv som ska kläckas ur det första ägget. När hon lagt ett ägg på maten murar hon igen det innersta utrymmet. Denna första cell följs sedan av flera i rad efter varandra, alla med larvföda, ett ägg och avslutade med en murad vägg. Efter 4—8 celler — beroende på pinnens längd — avslutar hon med en tom cell ytterst så att den sist murade väggen stänger till pinnens ände som ett lock. Den sista tomma cellen är troligen till för att lura parasiter som gnager sig in och vill lägga sina ägg på stekelns larver eller i deras matförråd.

Det som skiljer i bobyggnad mellan de olika arterna av vildbin, solitärgetingar och andra steklar är framförallt tre saker:

• Diametern på hålet i pinnen som honan valt
• Maten som hon samlat in till sina larver
• Materialet som hon använt för att mura mellanväggarna mellan cellerna och locket i änden

De solitära bina samlar pollen och nektar tills de har fått ihop en lagom stor klump i bocellen. Det måste räcka som föda för larven som ska växa upp till ett vuxet bi och kläckas följande sommar. Normalt ser man inte larvernas mat men i röret uppe till vänster måste något särskilt ha hänt. Troligen har ägget som lades på denna pollenklump aldrig kläckts. Sedan har ett bi som kläckts i en cell innanför skjutit klumpen framför sig när det försökt att komma ut.

Vildbin samlar pollen och nektar till sina larver medan solitärgetingar och andra steklar allt efter art samlar olika typer av små djur. Dessa förlamas så att de blir orörliga men förblir vid liv. Det kan vara nattfjärilslarver, skalbaggslarver, skalbaggar, bladlöss, stritar, gräshoppor eller spindlar.

Variationen av material till murbruket är också stor mellan de olika arterna. Många använder lera, jord eller kogödsel medan andra brukar trägnag (som getingbon är gjorda av), tuggade färska blad eller kåda.

Sidenbin (förr slembin) använder ett speciellt sekret som de själva avsöndrar i särskilda körtlar. Ullbina använder, som namnet antyder, det ulliga luddet från vissa växter, t.ex. bladen av kungsljus, lammöra och hästhov (undersidan) eller fröna av sälg, asp och mjölkört. Bladskärarbin (kallas också tapetserarbin) klär in cellerna på alla sidor med bitar av gröna blad eller, hos vissa arter, kronblad av blommor, t.ex. rosor.