Däggdjur

När vi tänker på skogen tänker vi också på olika däggdjur som lever där, allt ifrån små som näbbmöss, fladdermöss, sorkar, skogsmöss, hasselmöss och ekorrar till de större som mård, hare, räv, grävling, rådjur, älg, kronhjort, björn, varg och lo.

Älgar finns över hela landet och är starkt knutna till skogen.

Näbbmöss

Näbbmössen är inte närmare släkt med mössen och andra gnagare utan mer med mullvad och igelkott. Dessa små insektsätare påminner i utseendet lite om mössen men har en långt utdragen och spetsig nos. De har heller inga stora framtänder som möss utan små spetsiga tänder. De lever helt av smådjur som maskar, insekter etc. Det finns sex arter i Sverige. Bilden visar vanlig näbbmus. © Ola Jennersten

Ofta hittar man döda näbbmöss som fångats av räv, vessla eller katt och sedan lämnats. Troligen har rovdjuren trott att det varit sorkar eller riktiga möss och därför tagit dem. Näbbmössen har stinkkörtlar på sidorna som gör dem oaptitliga för de flesta djur. Ugglorna tycks dock inte bry sig om detta utan äter dem gärna. Bilden visar en dvärgnäbbmus.

Huvud av en dvärgnäbbmus. Näbbmössen har spetsig nos och en mängd känsliga morrhår som hjälper dem att hitta bytesdjur (maskar, spindlar och insekter) även när det är mörkt. Därför behöver de inte så bra syn, och ögonen är som synes mycket små.

Skogssork

Skogssorken är bra på att klättra i träd och äter ofta bark, både från levande träd och liggande färskfällda grenar. På norska heter den också klatremus och många svenska barn har läst, hört eller sjungit om Klas Klättermus i Hackebackeskogen som han heter i översättning från en norsk barnbok från 1954. Denna sork tycker också om nötter.

Skogssorken har träffat på en nedfallen nöt som den undersöker. Nötter som faller med hyllet kvar är dock nästan alltid tomma och sorken är mycket skicklig på att känna om det finns någon kärna i skalet. Den vill ju inte arbeta i onödan med att gnaga hål på ett tomt skal.

Under vintern har skogssorken ätit av barken på dessa sälggrenar som fälldes föregående sensommar.

I en hålighet under ett träd har skogssorken en plats dit den brukar dra sig tillbaka för att vara skyddad när den öppnar nötterna. Det tar ganska lång tid att gnaga ett hål i det hårda nötskalet så att den kommer åt den goda nötkärnan.

Skogsmöss

Skogsmöss blir mellan 6 och 17 centimeter långa, har därtill en 7 till 15 centimeter lång svans och väger mellan 15 och 50 gram. Skogsmöss har en mjuk päls med grå- eller brunaktig ovansida samt ljusgrå till vit undersida. Tassarna är vanligen vita, hos flera arter förekommer en gulröd fläck på bröstet eller en tydlig strimma på ryggen. Svansen är täckt med hår. I motsats till dvärgmöss använder de inte svansen som gripverktyg (Wikipedia).

Större skogsmus har stora öron och en lång, nästan kal svans. Den rör sig mycket snabbt och hoppar ofta fram i långa skutt till skillnad mot sorkar som springer. Ofta kommer skogsmöss in i sommarstugor på vintern.

Större skogsmusen har gulbrun översida och rent vit undersida. På bröstet har vuxna djur ett gulbrunt band. Den är mest aktiv på natten.

Här har en mindre skogsmus lockats av solrosfrön under ett fågelbord vid en sommarstuga i skogen.

Den mindre skogsmusen lever ungefär som den större släktingen och ser nästan likadan ut, men är som namnet säger lite mindre. Den har också kortare nos och är gråare på översidan. © Ola Jennersten

Ekorre

Ekorre är en gnagare och alltså släkt med sorkar och möss. Men den skiljer sig från dessa genom att den är nästan helt bunden till träd. Svansen, som är lång och yvig, används som balansstång och till att signalera med mellan individer. Ekorren reglerar även kroppsvärmen med hjälp av svansen. Ekorren har en mycket bra syn och anses som den bästa bland gnagarna. Den har färgseende, men kan inte skilja mellan rött och grönt. Ekorren är den enda gnagare som har sitt bo ovanför snötäcket. Boet är ca 30 cm i diameter och är oftast placerat intill trädstammen, 6-10 meter över marken. Det är främst granar som utnyttjas som boträd, men ibland även större fågelholkar. Som regel sover ekorren ensam, men kan under kalla vinterperioder dela bo med andra ekorrar.

Denna hona, som fotograferades i slutet av november, bär den vackra, gråa vinterpälsen. Den kallades förr gråverk och var orsaken till att ekorrarna då sköts i hundratusental. Så sent som på 1940-talet sköts över 600.000 ekorrar varje år i Sverige! På 1600-talet användes ekorrskinn särskilt till underkläder och hovet beställde bl.a. skinn till ”Hennes Majestät Drottningens Nattsärk”.

Ekorrar kommer ofta fram till sommarstugor för att äta av de solrosfrön som lagts ut till fåglarna. Denna hona, som fotograferades i mitten av mars, håller på att byta från den gråa vinterpälsen till den rödbruna sommarpälsen. Vinterhåren använder hon till värmeisolering i boet så att ungarna inte ska frysa.

Boet bygger ekorrhonan antingen som här i en fågelholk eller friliggande i ett träd eller en tät buske. Det består utanpå av kvistar och barkremsor. Inuti är det fodrat med mossa, gräs och honans eget ulliga vinterhår. Om man ser en ekorre med glest hår på svansen vet man att det är en hona som använt det mesta håret till boet!

Ekorren har ett energikrav på 80 kcal per dag, vilket motsvarar frön från 25-30 grankottar. Det tar ca 7 minuter för en ekorre att skala en grankotte. Kotten hålls med basen uppåt för att ekorren skall komma åt de två frön som ligger dolda under varje fjäll.

Hasselmus

Hasselmusen är bra på att klättra och tar också mycket av sin föda uppe i buskar och träd, t.ex. hasselnötter, bok- och ekollon, hallon, rönn- och enbär samt bark och knoppar. Hela vintern sover den djupt i ett fint bo den har gjort på lämplig plats under markytan.
© Ola Jennersten

Brunbjörn

Björnen är hälgångare, dvs. den sätter ner hälen i marken när den går. De flesta andra svenska däggdjur är tågångare eller tåspetsgångare, men grävlingen och igelkotten är också hälgångare. © Malin Almstedt.

Mård

Mården är en mästare på att klättra i träd och kan t.o.m. springa ifatt en ekorre uppe i trädkronorna. Den är alltså en ytterst farlig fiende för både ekorrar och trädlevande fåglar som taltrasten. Även fågelägg står på menyn. Eftersom mården är mest i rörelse på natten överraskas ofta bytena när de sover. Mården var länge ganska sällsynt men ökade kraftigt i samband med att rävskabben i slutet av 1970-talet spred sig över landet och decimerade rävarna. (Kan du gissa varför mården ökade när räven minskade? Svar här.) Nu när rävskabben inte längre är samma problem har rävarna åter blivit mycket vanliga och mården har börjat minska igen.

Rådjur

Råget till vänster och smaldjur till höger. Råget kallas den gamla honan av rådjur efter att hon fått sina första ungar (kid). Före detta kallas hon för smaldjur. © Lars-Olov Karlsson

Råbock som slickar sig i baken. Det är bara bocken (hanen) som har horn och de fälls varje år i november—december. När de nya växer ut är de klädda med hud och päls som på bilden. Denna hud fejar sedan bocken av mot buskar och träd på våren i god tid före parningstiden på högsommaren. © Lars-Olov Karlsson

Varg

Vargen är det största vilda hunddjuret och en fullvuxen varg väger vanligen 30 till 50 kg. En mängd underarter är beskrivna men det vetenskapligt faktiskt accepterade antalet är under diskussion. Vargen är även stamfader till hunden.

Sverige delar vargpopulation med Norge men den största delen av populationen återfinns i Sverige. Den finns framför allt i Mellansverige med tätast koncentration i Värmlands, Dalarnas, Örebro, Gävleborgs, Västmanlands och delar av Västra Götalands län.

Vargstammens ökning under de senaste åren medför också att vargen sprider sig över landet och att det finns nu fler vargar även i övriga delar av Sverige. Vargar som lämnar sina födelserevir kan röra sig över stora arealer och kan i dyka upp varsomhelst på den skandinaviska halvön.

Det totala antalet vargar i Skandinavien 2016/17 beräknas till drygt 400 vargar inklusive de vargar som dött under samma period. I Sverige beräknas antalet vargar till cirka 350 vargar men siffran är osäker och det kan vara så få som 300 eller så många som 400. De skandinaviska vargarna lider av inavel då hela den skandinaviska vargstammen härstammar från endast fem invandrande vargar från den finskryska populationen.

Varghane

Vargflock som består av en hane (uppe t.v.) med fyra vuxna ungar. Vargen kallades förr ulv men ofta vågade man inte använda dess rätta namn för man trodde att den då skulle komma. Istället sa man gråben eller någon annan omskrivning.

Vargflockens gemensamma ylande kan höras flera kilometer och används både för att stärka sammanhållningen inom flocken och som en revirmarkering mot andra flockar.

Det är lätt att se att hunden härstammar från vargen. Vargungar som tas om hand och uppföds av människor blir också mycket tama. Det var så hunden blev människans första husdjur. Vargen är som många hundraser ett mycket effektivt rovdjur med en imponerande tanduppsättning.

Vargkranium. De långa hörntänderna hjälper vargen att hålla fast bytet och de skarpa rovtänderna klipper sönder kött och skinn.

Rovtänderna (pilar) i över- och underkäkar fungerar tillsammans som en sax och klipper lätt itu muskler, hud, senor och bindväv.

Lodjur

Lodjuret är vårt lands enda vilda kattdjur. Den var förr mycket ovanlig p.g.a. jakt men har ökat på senare tid och finns nu i en stor del av landet. Den är en art som är helt knuten till skogen även om den i fjälltrakterna kan dra sig upp på fjället i sin jakt efter ripor eller renar. I övriga landet lever den mest av skogsfågel, hare och rådjur, men tar också mindre byten som sorkar och möss. Även rävar riskerar att dödas av lodjuret.

Foto: Carlos Delgado, CC BY-SA 3.0,

Kronvilt

Kronhjortshannen har stora horn. Denna hjort finns ursprungligen vild bara i Skåne, men grupper som härstammar från inplanterade och förrymda djur finns i stora delar av Göta- och Svealand. © Lars-Olov Karlsson

Älg

Älgtjur med horn som fortfarande växer och är täckta av hud och hår. Till höger ser du en tjur med horn som växt färdigt. © Ola Jennersten

Gammal älgtjur som har horn med 14 taggar. En sådan tjur kallas därför ”fjortontaggare”. Varje år fälls hornen och nya växer ut igen. Gamla älgtjurar har större horn än de yngre.

I oktober när älgjakten börjar har älgkalvarna vuxit ordentligt och fått samma färg som mamman.