Naturen i litteraturen

Harspår. Foto: Bioresurs

Svensk litteratur, både lyrik och prosa, anknyter ofta till naturen och visar en imponerande detaljskärpa och iakttagelseförmåga. Syftet med att här presentera några naturskildringar är att samtidigt som elever lär sig om svensk natur ges också en inblick i svensk kultur. Att läsa och lyssna på sånger, kan befästa kunskaper genom att minnen laddas med känslor.

Visor för barn och vuxna

Exemplen nedan är hämtade från visor för barn och vuxna, Sök på exempelvis Spotify eller YouTube efter visorna och lyssna på hela texten och musiken. Vad berättar texterna om? De till synes enkla visorna innehåller även kunskap. Ett par exempel ges nedan. Fortsätt att prata om innehållet i fler visor och inventera det biologiska innehållet.

Visor om växter och djur

Visor för barn om växter och djur

 

1. Ekorr’n satt i granen.

Musik och text: Alice Tegnér. Publicerad 1892. Visan berättar om att ekorrar håller till i skogen (i granar och tallar), skalar kottar (för att komma åt frön att äta), kan hoppa mellan grenar i träden och har en lång luden svans.

Ekorr’n satt i granen,
skulle skala kottar,
fick han höra barnen,
då fick han så bråttom.
Hoppa han på tallegren,
stötte han sitt lilla ben
och den långa ludna svansen.

2. Sov du lilla videung

Texten till Sov du lilla videung är skriven av Zacharias Topelius och publicerades första gången 1869. Musik: Alice Tegnér. Här lär vi oss om växterna vide, björk, ljung och rönn och om att det är tidigt på våren, innan växterna och björnen har vaknat.

Sov, du lilla videung,
än så är det vinter,
än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står,
sov, du lilla vide,
än så är det vinter.

Solskens öga ser på dig
solskensfamn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig,
och var blomma flaggar.
Än en liten solskensbön,
vide liten blir så grön.
Solskensöga ser dig,
solskensfamn dig vaggar.

3. Mors lilla Olle.

Musik och text: Alice Tegnér. Vi lär oss i visan att björnar äter blåbär och att de normalt inte är farliga för människor (men man bör nog vara lite mer försiktig än lilla Olle i texten).

4. Blåsippor. (Blåsippan ute i backarna står, niger och säger: ”Nu är det vår!”)

Text: Anna Maria Roos. Musik: Alice Tegnér. Texten beskriver tidig vår och att blåsippan är en av de tidiga vårväxterna.

5. Imse vimse spindel.

Okänd författare och kompositör.

6. Idas sommarvisa. (Du ska inte tro att det blir sommar)

Text: Astrid Lindgren. Musik: Georg Riedel

 

Visor för vuxna om växter och djur:

1. Sjösala vals.

Text och musik: Evert Taube. Här berättas om tärna, finkar, lärka, gök och ekorre och om gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

2. Änglamark.

Text och musik: Evert Taube. I visan nämns växterna vildrosor, blåsippor, lindblommor, kamomill, lönn, alm, gran och fur, samt djuren örn, rådjur. Den har också ett övergripande miljöperspektiv som handlar om att allt levande är värt att bevara.

Naturskildringar i prosa och lyrik

 

Harry Martinsson

Harry Martinsson, som levde mellan åren 1904 och 1978 och fick Nobelpriset i litteratur 1974, har skrivit både prosa och lyrik med stark influens från naturen. Som exempel kan nämnas en serie med små böcker med naturessäer. De tre första skrevs i slutet av trettiotalet: ”Svärmare och harkrank”, ”Midsommardalen” och ”Det enkla och det svåra”. Den sista boken i serien är ”Utsikt från en grästuva” och skildringen av humlan (latinskt släktnamn Bombus) nedan visar på en iakttagelseförmåga och känsla för naturen utöver det vanliga.

Ur "Utsikt från en grästuva"

”I stället hör man den godmodiga humlan, vars latinska namn passar så bra och ger en så fin ordstämning omkring henne, ja, även en verklig ordmålning av hennes flykt i gräset: bombus, bombus. I det ordet hör man precis hur hon lämnar blomman och växlar igen med en duns till nästa. För varje gång ett nytt bombus. I blommor med veka och spensliga stjälkar avbryter hon besöket och retirerar ut igen – bombus – medan hon låter blomman räta på sig, varpå manövern göres om med ytterligare några dunsar och bombus. Men i rödklövern har hon ett annat arbetssätt. Där snurrar hon och bläddrar sig till rätta. Flyttar sig i sidled allt efter som hon bläddrar på med alla sex benen. Hon surrar till som om hon hade fallit på rygg, men man hör inget bombus. Hon gör bara de rörelser som behövs för att hon skall få klöverblomman att spreta så att hon kan komma åt alla honungskanalerna, alla de små honungstunnlarna. Med de ivrigt arbetande frambenen spelar hon som på en klaviatur, och hennes instinkt lämnar inget åt slumpen; alla de doftande behagliga och levande honungskrokarna vittjas.”

Ur Dikter 1929-1953, 1958-1973

I Dikter 1929-1953, 1958-1973 finns ett stort antal dikter om naturen, om bland annat skogar av gran o tall. Raderna nedan kommer från diktsamlingen:

”Gran står tätt invid gran.
De schalar sig samman
håller ett barrbälte över linneornas klockor.
Lågt fladdrar gräsmottet framåt
med ohörda vingslag.
Här viskar skogen i Norden
sin minsta visa.”

Tomas Tranströmmer

Tomas Tranströmer (1931-2015) tilldelades Nobelpriset i litteratur 2011. Tranströmer börjar ofta en dikt med en bild från naturen som leder in mot en iakttagelse av något mänskligt. Man kan tolka det som att naturen och det mänskliga livet är tätt sammanvävt, bilderna suddas ut och går in i varandra. De tidiga dikterna har en ljusare ton än de senare.

Några rader hämtade från "Det vilda torget" från 1983.

”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
For jag till den snöklädda ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.”

Kerstin Ekman

Kerstin Ekman, född 1933, har i flera böcker skildrat svensk natur. Två essäsamlingar, Herrarna i skogen (2007) och Se blomman (2011) är särskilt intressanta i det här sammanhanget.

Ur förordet till "Herrarna i skogen"

”I många år har jag levt i ett skogslandskap med en oändlig rikedom av arter. Det är skogar som genom historien och i vår förhistoria har varit rena experimentfält i överlevandets konst. Jag har vandrat i dem med fläkten av bittermandel och anis som en fladdrande, lättutplånad kompassriktning och till slut funnit den gamla sälg där dofttickan gräddgul spricker ut i stammens skrovligheter. Jag har sett gaupans (lodjur, red. anm.) spår i marssnön när den stora katten rört sig i brunstens oro. Min hund har skrämt upp mården i trädet och jag har stirrat in i hans ögon av svart glas. Bävern har jag sett simma i mörka skogstjärnar och aftonsolen lysa på hans våtstrimmiga skalle. Bjekkergauken (enkelbeckasin, red. anm.) har flugit upp med sin långa näbb som en pil mot himlen. Jag har gått stigar där en gång byns trettio, fyrtio hästar med sina hovar dunkade in sommaren och friheten från timmerlassen. När jag har plockat mylta (hjortron, red. anm) har björnen gått bara någon timme före mig och rotat och slafsat. Tjädernäbbar har knäppt, orrar har porlat i myrkanterna.

Nu förvandlas dessa skogar med boträd och bäckfall till föryngringsytor. De blir monokulturer av tall eller gran. Det blir tyst.

Jag har levt där en värld håller på att försvinna.”