Visor för barn om växter och djur

1. Ekorr’n satt i granen.

Musik och text: Alice Tegnér. Publicerad 1892. Visan berättar om att ekorrar håller till i skogen (i granar och tallar), skalar kottar (för att komma åt frön att äta), kan hoppa mellan grenar i träden och har en lång luden svans.

Ekorr’n satt i granen,
skulle skala kottar,
fick han höra barnen,
då fick han så bråttom.
Hoppa han på tallegren,
stötte han sitt lilla ben
och den långa ludna svansen.

2. Sov du lilla videung

Texten till Sov du lilla videung är skriven av Zacharias Topelius och publicerades första gången 1869. Musik: Alice Tegnér. Här lär vi oss om växterna vide, björk, ljung och rönn och om att det är tidigt på våren, innan växterna och björnen har vaknat.

Sov, du lilla videung,
än så är det vinter,
än så sova björk och ljung,
ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
innan rönn i blomma står,
sov, du lilla vide,
än så är det vinter.

Solskens öga ser på dig
solskensfamn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig,
och var blomma flaggar.
Än en liten solskensbön,
vide liten blir så grön.
Solskensöga ser dig,
solskensfamn dig vaggar.

3. Mors lilla Olle.

Musik och text: Alice Tegnér. Vi lär oss i visan att björnar äter blåbär och att de normalt inte är farliga för människor (men man bör nog vara lite mer försiktig än lilla Olle i texten).

4. Blåsippor. (Blåsippan ute i backarna står, niger och säger: ”Nu är det vår!”)

Text: Anna Maria Roos. Musik: Alice Tegnér. Texten beskriver tidig vår och att blåsippan är en av de tidiga vårväxterna.

5. Imse vimse spindel.

Okänd författare och kompositör.

6. Idas sommarvisa. (Du ska inte tro att det blir sommar)

Text: Astrid Lindgren. Musik: Georg Riedel

Visor för vuxna om växter och djur:

1. Sjösala vals.

Text och musik: Evert Taube. Här berättas om tärna, finkar, lärka, gök och ekorre och om gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

2. Änglamark.

Text och musik: Evert Taube. I visan nämns växterna vildrosor, blåsippor, lindblommor, kamomill, lönn, alm, gran och fur, samt djuren örn, rådjur. Den har också ett övergripande miljöperspektiv som handlar om att allt levande är värt att bevara.

”I stället hör man den godmodiga humlan, vars latinska namn passar så bra och ger en så fin ordstämning omkring henne, ja, även en verklig ordmålning av hennes flykt i gräset: bombus, bombus. I det ordet hör man precis hur hon lämnar blomman och växlar igen med en duns till nästa. För varje gång ett nytt bombus. I blommor med veka och spensliga stjälkar avbryter hon besöket och retirerar ut igen – bombus – medan hon låter blomman räta på sig, varpå manövern göres om med ytterligare några dunsar och bombus. Men i rödklövern har hon ett annat arbetssätt. Där snurrar hon och bläddrar sig till rätta. Flyttar sig i sidled allt efter som hon bläddrar på med alla sex benen. Hon surrar till som om hon hade fallit på rygg, men man hör inget bombus. Hon gör bara de rörelser som behövs för att hon skall få klöverblomman att spreta så att hon kan komma åt alla honungskanalerna, alla de små honungstunnlarna. Med de ivrigt arbetande frambenen spelar hon som på en klaviatur, och hennes instinkt lämnar inget åt slumpen; alla de doftande behagliga och levande honungskrokarna vittjas.”

I Dikter 1929-1953, 1958-1973 finns ett stort antal dikter om naturen, om bland annat skogar av gran o tall. Raderna nedan kommer från diktsamlingen:

”Gran står tätt invid gran.
De schalar sig samman
håller ett barrbälte över linneornas klockor.
Lågt fladdrar gräsmottet framåt
med ohörda vingslag.
Här viskar skogen i Norden
sin minsta visa.”

”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
For jag till den snöklädda ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.”

”I många år har jag levt i ett skogslandskap med en oändlig rikedom av arter. Det är skogar som genom historien och i vår förhistoria har varit rena experimentfält i överlevandets konst. Jag har vandrat i dem med fläkten av bittermandel och anis som en fladdrande, lättutplånad kompassriktning och till slut funnit den gamla sälg där dofttickan gräddgul spricker ut i stammens skrovligheter. Jag har sett gaupans (lodjur, red. anm.) spår i marssnön när den stora katten rört sig i brunstens oro. Min hund har skrämt upp mården i trädet och jag har stirrat in i hans ögon av svart glas. Bävern har jag sett simma i mörka skogstjärnar och aftonsolen lysa på hans våtstrimmiga skalle. Bjekkergauken (enkelbeckasin, red. anm.) har flugit upp med sin långa näbb som en pil mot himlen. Jag har gått stigar där en gång byns trettio, fyrtio hästar med sina hovar dunkade in sommaren och friheten från timmerlassen. När jag har plockat mylta (hjortron, red. anm) har björnen gått bara någon timme före mig och rotat och slafsat. Tjädernäbbar har knäppt, orrar har porlat i myrkanterna.

Nu förvandlas dessa skogar med boträd och bäckfall till föryngringsytor. De blir monokulturer av tall eller gran. Det blir tyst.

Jag har levt där en värld håller på att försvinna.”